Faderskaps test?

[Ensampappa]

Hej förbrylladpappa.

Jag kan bara säga som så här att gör det om du är osäker på om det är din son / Dotter. Ingen förälder ska behöva går runt med dom funderingarna. Jag har själv gjort faderskapstest och det handlar om ett ordentligt bloodprov och inget annat. Hittade en artikel som jag tycker du ska ta en titt på. http://www.aftonbladet.se/wendela/ba...icle5723022.ab
Det handlar om en topps att ta prov med.

Om inte detta känns intressant så tycker jag att du ska ta den "Riktiga" vägen och konfrontera henne som du har barn med om detta.

Men innan det ska du ställa dig frågan.
Är jag säker på att jag vill göra test? Om jag vart i din situation så hade jag gjort det.
Vad har du för relation med tjejen? ett långvarit förhållande eller bara ett så kallat one nightstand?
Efter den första pojken som jag gjorde faderskapstest för så har jag en till med tjejen efter det. Visst det har skurit sig nu. Men det jag vill komma fram till är att om man är öppna mot varandra så går vad som helst å lösa.

Hoppas mina tankar angående dina funderingar har hjälpt något.

Hoppas allt ordnar sig för dig.

//

Ensampappa

[Robin S]

mina åsikter, upplevelser och tankar kring detta ämne...

jag begärde faderskapstest när vi fick vår son.
Familjerättens utredare "svabbade" min son, min tjej och mig med en sån "csi"-sticka i munnen... (typ en tops), väldigt oskyldigt och togs inga blodprover.

Familjerätten har skyldighet att fastställa faderskapet till nyfödda.
min tjej(som jag inte var tillsammans med då), hade varit med en annan en månad tidigare. Utredaren trodde utefter vad vi berättade att jag var pappan utan tvekan. MEN jag tyckte var för tajt tidsomspann för att vara helt hundra att jag var pappan. och testet genomfördes.

Minsta tvekan så tycker jag man har skyldighet mot sitt barn att gå och dna-testa sig. Ovissheten kommer återspeglas under hela barnets uppväxt annars.

[Ensampappa]

Gillar ditt sätt! Good going!

[Knasboll]

antar att jag är ett as då...
Det finns en chans att min nyfödda inte är min biologiska son, jag var fast bestämd med att vi skulle göra faderskapstest osv..

2v efter födsel sitter både jag och min flickvän hos Soc (?) i Finland, (japp, vi födde där o nej, jag kan inte språket..) och säger att det är jag som är fadern, dock med viss nervositet då det vi inte visste om just den tanten visste. Det är ett planerat snittbarn och med det var det en massa samtal med terapeuter osv för tjejjen innan o hon hade vid ett svagt ögonblick sagt att det kunde vara någon annan.

Varför ändrade jag mig så kraftigt då?
1) När jag befann mig i Sverige under graviditeten (studier) så hade jag en lite väl lång distans till hela "få barn grejjen", dock åkte jag över så ofta jag kunde o hade råd men kom inte "slutligen" till min flickas undsättning förrens hon sa att hon behövde det, ca 2 mån innan beräknad födelse..

2) Snubben som kan vara pappan är tja... en idiot. Detta är såklart inget skäl men, jag fick tjejjen att berätta för honom ett antal månader in i graviditeten att det var möjligt att han var fader. Han tog inte det hela så bra om man säger så. Senare hörde han av sig på fyllan o "hotade" med en "falcon punch" så det hela skulle ta slut oavsett om det var hans eller inte.
Kan tillägga att dom var tillsammans innan graviditet men det tog slut ett par månader innan bullen åkte in i ungen om man säger så. DÅ tjatade han om att få ha barn med henne..

3) I detta fall är jag egoistisk? när snittet var lagt o jag skulle få klippa navelstumpen lite symbolist så kom det en slägga rakt in i käften på mig.. "Du vet om det är ditt barn när du ser det" ekade i skallen på mig.. Aldrig i helvete att den där fula ungen kunde vara min o jäävlar vad det skrämde mig, den känslan satt i ungefär ett dygn på BB. Sen släppte det helt, pojken är skrämmande lik min bror, mig och mina brorsöner osv, han är inte rödhårig, för honom är jag hans stora trygghet o jag kan inte tänka mig ett liv utan honom även om det kan kännas som ett helvete ibland..

4) Mamman vill absolut inte att vi gör ett faderskapstest i Finland, möjligen i Sverige om det känns viktigt då. Helst av allt vill hon inte att han ska ha med detta att göra alls o att jag fick henne att berätta vad en big fail av mig tycker hon. Självklart har man vridit o vänt på det hela, "pojken har rätt att veta" till att " nu jäävlar ska aset få betala" osv.. Men är jag beredd att låta den snubben få ta vårdnaden av min son om så nu är fallet? Speciellt när vi kommer bo i olika länder. Alltså, chansen är liten att den är hans men om han bryr sig, då kommer han kräva ett test när hans chock har lagt sig o det är helt ok. Men i min värld så bryr man sig om man får reda på att det finns en möjlighet att man är far till ett barn. Man ringer o frågar om man kan hjälpa till när kvinnan är ”ensamstående” (då jag var i Sverige, hon insisterade), man kan visserligen supa sig full, det gjorde jag med men jag hotade inte med en ”falcon punch”. Då dom jobbar på samma jobb så är det inte så svårt o fråga hur läget är osv.. Hon vill inte ha något av honom, inga pengar, ingenting. Inte heller att han ska kunna kräva vårdnaden för att jag vill ta ett test då det kändes jobbigt innan graviditeten. Jag fick alltså reda på att det fans en annan väldigt tidigt o har ändå gjort precis allt jag kunnat för att stötta den gravida kvinna jag älskar. Vi träffades och blev tillsammans för ca 11år sedan, då var vi fortfarande barn, för 4 år sedan så flyttade hon till finland o jag åt mitt håll o vi fick ”leka av oss” kan man väl säga så här i efterhand, spec hon som var oskuld när vi träffades. Hellre hon testar saker då o ser vad hon vill än att hon får för sig det efter vi gift oss eller dylikt..

Jag kanske är ett svin, men jag vill bara min son det allra bästa, jag tvekar inte en sekund på att gå upp ”i ringen” i ett DNA test för att se om det är mitt om den andra killen vill detta. Men det är inget jag ”ger bort”, jag har för mycket att förlora.
Det kanske låter som hårda ord, men vi har pratat mycket om detta o jag var stenhård men att ett faderskapstest skulle göras men veknade då jag såg min son (med sömn bakom ögonen) och hur han såg på mig. Här i Finland skulle det kunna bli en helt annan rättsprocess än i Sverige o därför väntar vi.
Jag gör allt för min son och min blivande fru, därför gör jag det inte. Men jag vet och förstår hur hårt det kan gå åt psyket när det ligger och gnager. Dom 8 månaderna jag visste det var tuffa. Minst sagt.
Detta svarar visserligen inte på trådskaparens fråga men det kanske visar att allt inte är svart eller vitt.
Till Trådskaparen frågar jag: Förstår att det är jobbigt, men vet du konkret varför? Är ”känslan” fel eller vill du bara veta?
Detta är skrivet med min son i knät och det är inte meningen att trampa någon på tårna trots de hårda ord som kan förekomma i texten. Jag var i din situation tidigare men har omvärderat den då jag satte mig ner en natt o försökte se det ur en annan synvinkel än min..
hoppas er all lycka!
Mvh.

[vim]

Jag vill inte låta elak, jag kan bara tala för mig själv. Jag har gjort faderskapstest och hade det inte varit mitt så hade jag nog tagit avstånd.
Jag hade aldrig klarat av att leva med det varje dag, jag hade nog aldrig kunnat släppa en sån sak.