Bitning på dagis

[Björnerik]

Tjena!
Dottern (2 år, 3 månader) har blivit biten tre gånger på dagis nu av samma barn. Alla gånger helt oprovocerat (ena gången var dottern på väg ner från stolen efter maten, blir biten på skulderbladet, de andra två vet jag inte hur exakt, bara att det var oprovocerat). Ena gången på tummen och sista gången på magen. Ganska hårda bett så det blir kraftiga märken, dock inte gått hål.

Vi vet att det barnet även biter andra (personalen säger inget om det pga "tystnadsplikt", men en förälder som var där när jag hämtade och en "bitning" precis hade ägt rum sa att hennes barn blivit biten 2 ggr) men inte i vilken omfattning.

Personalen säger att de inte gör ngn grej av det för "de vill inte trycka ner" det barn som biter utan försöker stärka självkänslan hos barnen istället. De tar bara bort henne, och säger att man inte får göra så.

De säger också att det är en småbarnsavdelning, "man får räkna med att det kan hända". De säger att de inte har en chans att hinna stoppa det från att hända och det köper jag fullt ut. Är det helt oprovocerat så är det självklart omöjligt att stoppa, de kan ju inte "bevaka" den ungen som gör det hela tiden.

Personalen säger också något om att en del barn uttrycker sig på det viset.

Frågor:
Om ett barn "uttrycker sig" på ett sätt som inte är acceptabelt (kastar mat, tokskriker utan anledning, bits) ska inte personalen styra upp det då och markera vilka uttryckssätt som är och inte är acceptabla?

Ska man kräva ett möte med barnets som biter föräldrar och be dem jobba med detta därhemma. Men de föräldrarna kanske skiter i det, det vet inte jag. Alla föräldrar är ju inte närvarande och bryr sig om sina barn.

Ska vi säga till vår dotter att bita tillbaks nästa gång det händer, hårt? Känns inte bra det heller men som det är nu är oacceptabelt.

Dottern säger varje dag hon kommer från dagis "xxxx har inte bitit mig idag" så det är en stor grej för henne, hon är rädd för att bli biten igen.

Det blev långt men hoppas på er input.
/erik

[Daniel]

Tycker det låter konstigt att dom inte tar det mer seriöst, åtminstone så borde personalen kunna framföra era synpunkter till det beröda barnets föräldrar, känns som att dom också borde vara mån om att deras barn inte "uttrycker sig" genom att bitas.

[Robert]

Har själv erfarenheter av att ha det bitande barnet, vår äldsta dotter fullkomligt plågade sin bästa kompis med det. De kunde leka jätte bra i flera timmar, dagar ibland utan att det inträffade. Men vips så satte hon tänderna i henne. Att det var en komuniceringsproblem insåg vi ganska snart, hennes 6 månader yngre kompis var långt mer utvecklad i tal och förmåga att uttrycka sig i ord.
Men vi fick bukt på det ganska snabbt när man insåg vad problemet var.

Så jag tycker nog att dagis tar för lätt på problemet, att bara säga att en del barn uttrycker sig så är inte en bra förklaring.
Utan jag skulle nog ta upp det utvecklingssamtal, föräldrarmöte och försöka belysa problemet för föräldrarna till det bitande barnet om än på ett försiktigt sätt.
För när dagsipersonalen säger som dom gör kan man undra vad säger dom till föräldrarna.

Jag vet att som förälder till ett barn som biter sin kompis skäms man, det är väldigt jobbigt ur ett vuxet perspektiv. Men man kan lixom inte ignorrera problemet. Utan ju tidigare man tar tag i det ju bättre är det.

[Daniel]

Björnerik, hur har det gått? Har ni fått något stöd från förskolan kring det hela?

[Björnerik]

Det har inte blivit fler bit-incidenter för vår dotter så nu känns det bättre igen =)

[Gilthas]

Björnerik, det var tur att det gick över...

Kan säga att jag känner igen mig i din sits då vår son (2½ år) har samma tendenser - bits, slåss, rivs, etc... Dock börjar allt att gå över nu när talet kommit igång lite bättre. Dock så har vi gått så långt att vi har tillsammans med personalen på förskolan/dagis begärt stöd för vår son och vi har fått igenom en halvtidstjänst som ska vara extra resurs till barngruppen. Samt vi har kontakt med en person som är betendevetare (eller vad det nu var - dom sa ett fint ord som jag inte kommer ihåg nu) med inriktning mot barn. Hos oss har det varit skönt att personalen har tagit sitt ansvar också, så vi försöker ha samma regler och förhållningssätt både på förskolan/dagis och hemma.

Som sagt allt verkar bli bättre just... Så jag har inte gett upp hoppet, jag tycker inte du heller ska göra det.

För ger VI (VUXNA) upp hoppet hur tror VI att barnen ska kunna hålla hoppet uppe...

[Daniel]

Gilthas, positivt att dom var så pass engagerade att dom valde att ta in extra resurser!

Hur det blivit bättre?

[Gilthas]

Daniel, det har gått bättre dels genom att vi upptäckte att han inte såg så bra - därmed är glasögon införskaffade och sonen älskar dom (han t.o.m. går fram till barn utan glasögon och säger "E min", vilket innebär "dom är mina"... ) men även att talet som sagt har talet kommit igång mer så han kan uttrycka sig lite mer verbalt...

Sen kan jag säga till alla föräldrar där ute - Se förskolan/dagis som en hjälp inte en belastning. Om man har någolunda lika regler där som hemma så underlättar det mycket.

[Bamse]

Jag har ju haft turen med två barn som utvecklat talet väldigt tidigt och därmed fått en bra kanal att göra sig hörda och förstådda, vi uppmuntrar samtal och tar oss tid att lyssna, tror därför vi lyckats få två lugna barn.

Men när kusinen kommer blir det bråk, han slåss tar det han vill ha osv. Mina barn blir ledsna. Föräldrarna gör flera fel när de ska markera att han göra fel, de har förbrukat ordet nej som de använder konstant. Till exempel om han gör något som han inte får så säger ena föräldern nej så får du inte göra i vanlig samtalston med samma tonläge, barnet reagerar inte.
Om jag säger till istället och gör det på skarpen så får man en reaktion.
Föräldrarna hotar med konsekvenser utan att fullfölja dom. Han är 2,5 år.
Svärmor tyckte att mina barn skulle komma att lära sig att hantera kusinens beteende.
Då sa jag att då får jag sätta mina barn i kampsports-skola så kanske han får lära sig konsekvens med ringande huvudvärk. Mina barn ska inte behöva lära sig tåla fel beteende. Då kan de tro att man får göra så.

Vid ett tillfälle när jag la min son för kvällen och vi hade haft en kanondag utan kusinen närvarande, så låg vi och pratade om dagen och jag sa vilken bra dag vi haft idag utan bråk och stök. Då svarade han att, min kusin var ju inte med idag.