Mor- och farföräldrar

[Zakkan]

Eftersom jag aldrig har träffat ett enda småbarnsförälderpar som har ett problemfritt förhållande till sina mor- och/eller farföräldrar vill jag gärna höra era erfarenheter i ämnet.

För vår egen del har vi det så "bra" att varken jag eller min fru är sådär väldigt kära i våra egna föräldrar. Därför träffar vi dem inte så ofta och när vi väl gör det så träffar vi dem tillsammans, inte så att min fru tar barnen och hälsar på morfar och mormor och vice verca. Skulle tippa på att vi träffar mor- och farföräldrar i snitt en gång i månaden, högtider inräknat. När barnen blir lite större kommer de nog antagligen att träffa sina mor- och farföräldrar lite oftare eftersom jag och min fru inte nödvändigtvis också måste vara med då :D . Barnvakt är visst ett populärt ord för det...

Annars är mina erfarenheter från andra föräldrapar att det ofta fungerar bättre med den ena partnerns föräldrar (ungefär lika fördelat mellan mor- och farföräldrar med en liten övervikt mot morföräldrar). Dessutom är en röd tråd att förhållandet med ens egna respektive partnerns föräldrar fungerade helt ok innan barnen kom in i bilden. Det blir ju genast mer intressant för de nyblivna mor-och farföräldrarna att "lägga sig i" när man har fått barn.

Vad tycker ni? Gillar ni era egna föräldrar respektive svärföräldrar? Bråkar ni något med er partner vad det gäller besöksfrekvens o.s.v.?

[Fredrik]

Får chippa in mina 2 cent i det här rätt intressanta, och kanske till och med känsliga, ämnet.

Jag misstänker att jag har lite andra grundförutsättningar än dig Zakkan då Ellas mor- och farföräldrar är lite utspridda. Sambons päron bor 75 mil härifrån, i ett litet samhälle i närheten av norska Röros. Mina föräldrar är skiljda sedan många år tillbaka. Morsans kille har vart med så länge att han är som en extrafarsa för mig = att vi har ytterligare en person som kommer att lägga sig i Ellas uppväxt :D De bor ca två timmar bort men har sommarstuga här i närheten. Min farsa bor ca 3,5 timmar bort i småland och ja, han är farsan liksom! Är uppväxt hos honom så man kan väl säga att han har vart min Baloo :D

Geografiskt sett så är de alltså väldigt utspridda. Vi har dem inte direkt runt husknuten således, vilket är både bra och dåligt antar jag.

Men frågan var ju inte var de bodde utan hur vår relation var med dom, sry för utsvävningen, hehe.

Farsan är farsan är farsan är farsan på något sätt. Vi är båda två lika dåliga på att ringa varandra så vår kontakt är hyggligt sporadisk. Någon gång i månaden ungefär. Det är väl något som jag hoppas kommer att förändras nu när han har gått och blivit farfar. Mja, det är väl snarare jag som får jobba lite på det. Han har väldigt god hand om barn och har väldigt sunt förnuft (även om han kan vara lite tjurskallig ibland, hehe). Vi vet att han älskar oss och skulle ställa upp för oss no matter what.

Morsan och henns man är otroligt omtänksamma. Precis som hos farsan så finns här inte ett ont ben i deras kroppar. Min sambo, som är norska, kallar dem helt enkelt för "min svenska extrafamilj" :) Hon är väldigt glad i dom och det omvända gäller för henne.

Sen har vi mina norska svärföräldrar som jag bara har träffat en 7-8 gånger egentligen. Det är som sagt rätt långt att åka för ett besök så det duggar inte tätt med möten :( De är väldigt härliga, hennes föräldrar. Liksom lite av den tystlåtna, lugna skolan. Det sägs inte så mycket men man vet att kärleken finns där.

För att summera (vet knappt om jag har fått till nån poäng eller om jag är på väg mot en): Jag har inga problem med varken mina egna päron eller min sambos och detsamma gäller för henne. Nu känner jag att jag verkligen bara har skrapat på ytan av den tegelsten till roman som jag hade kunnat utveckla det här till men so ist es iallafall. Jag ser inte att vi kommer att ha några problem i framtiden vad gäller vår relation till våra respektive föräldrar. Och det, vänner, känns jäkligt bra!

Får se om man kommer att vidarutveckla det här framöver. Har nog inte fått sagt allt jag vill än, hehe.

/Fredrik

[WaR]

Kan ju säga att vi faktiskt HAR nästan ett problemfritt förhållande till Mor/Farföräldrar.
I alla fall sen vi slutade ha mina föräldrar som hyresvärdar.
Och visst har jag irriterat mig på svärmor ibland, men tycker egentligen mycket om henne.
Är för oss viktigt att ha nära kontakt med föräldrarna och att barnen får mycket kontakt med dom.
Har gångavstånd till svärföräldrarna och kan även knata till mina föräldrar även om det tar längre tid.

Problem om något är väl var man ska fira storhelger då föräldrarna inte vill fira med varann utan var för sig.
Så vi brukar fira varannan gång hos mina varann gång hos hennes föräldrar.

[Daniel]

Hos är det delat, jag och in egen mor funkar egentligen inte så bra ihop, men nu när hon passat lill-tjej så himla mycket under hösten har det blivit bättre. Även om jag till stor del inte delar hennes värderingar/åsikter kring extremt många ämnen. Till viss del kan det hela beror på att vi har svårt att kommunicera med varandra, men det känns som att våra skillnader i syn på saker och ting sitter djupare än så.

Däremot är farmor riktigt engagerad i lill-tjej och ställer upp i alla lägen, det känns oerhört positivt att viljan i alla fall finns där. :)

Min fru och svärmor har däremot ett mer kompislikande förhållande, dom har många gemensamma intressen (en massa husdjursrelaterat) och dom pratar nästan dagligen. Tyvärr så tar dessa intressen en massa tid och relativt sett så känns hon inte lika engagerad som min egen mor, däremot så funkar känns svärmor många gånger mer vettig än min egen mor.

Smått tragiskt, men så är det! :)

[tobiaskant]

Jag kan ju lugnt säga att besöksfrekvensen har ökat något dramatiskt hos oss. Dessvärre är varken jag eller min sambo glada för att mormor "lägger sig i" stup i kvarten och idiotförklarar oss ganska ofta, men trots det så fortsätter besöken och "tipsen"..

[Fredrik]

Jag kan ju lugnt säga att besöksfrekvensen har ökat något dramatiskt hos oss. Dessvärre är varken jag eller min sambo glada för att mormor "lägger sig i" stup i kvarten och idiotförklarar oss ganska ofta, men trots det så fortsätter besöken och "tipsen"..Vad menar du med att hon lägger sig i och kommer med "tips"? Eftersom du satte tips inom citationstecken så antar jag att tipsen inte är så mycket tips som illa dold kritik av typen "Men att ni inte tar och gör så här istället..."?

[tobiaskant]

Vad menar du med att hon lägger sig i och kommer med "tips"? Eftersom du satte tips inom citationstecken så antar jag att tipsen inte är så mycket tips som illa dold kritik av typen "Men att ni inte tar och gör så här istället..."?

De såkallade tipsen är mera riktlinjer för hur hon vill att hennes barnbarn ska behandlas osv.
Exempelvis: "Ni behöver inte byta blöja direkt bara för att han har bajsat, lite skit har inget dött av", "Glöm nu inte att han inte ska hållas för mycket för då blir han van vid det och bortskämd" (min anm: Han är 1 månad).

[Fredrik]

De såkallade tipsen är mera riktlinjer för hur hon vill att hennes barnbarn ska behandlas osv.
Exempelvis: "Ni behöver inte byta blöja direkt bara för att han har bajsat, lite skit har inget dött av", "Glöm nu inte att han inte ska hållas för mycket för då blir han van vid det och bortskämd" (min anm: Han är 1 månad).Ojdå, det var ord och inga visor. Det där är ju nästan svårt att "göra något åt" utan att behöva ta till hårda ord alltså. Synen på hur barn ska tas om hand har förändrats en del sen hon själv hade småttingar hemma, det blev ju rätt tydligt med de exemplena.

Går det er verkligen på nerverna så är det väl bara ett snack med henne som gäller (och det tipset gäller ju egentligen oavsett vem det är som kommer med sådana pikar).

1. Det är ert barn och ni uppfostrar det som ni finner bäst.
2. Ni känner er sårade av hennes tips och behöver istället ha hennes stöd och trygghet, inte hennes kritik.
3. Det är en ynnest för henne att få träffa itt barnbarn, inte tvärtom.

Ahja, du ser vart jag är på väg med det här ;)

[Leif]

Käner igen lite av Tobias problem. Kan väl säga så här, varken mina barns far- eller morföräldrar har fått "långpassningslicens". De får passa enstaka kvällar eller dagar, men aldrig så längre än så innan vi känner att di gamle har lärt sig att respektera och acceptera vårt sätt att uppfostra.

För övrigt är jag rätt trött på vissa av gamlingarnas sätt att medelst gåvor och sötsaker i tid och otid försöka smickra sig in och få pluspoäng hos barnen.

[tobiaskant]

Ojdå, det var ord och inga visor. Det där är ju nästan svårt att "göra något åt" utan att behöva ta till hårda ord alltså. Synen på hur barn ska tas om hand har förändrats en del sen hon själv hade småttingar hemma, det blev ju rätt tydligt med de exemplena.

Går det er verkligen på nerverna så är det väl bara ett snack med henne som gäller (och det tipset gäller ju egentligen oavsett vem det är som kommer med sådana pikar).

1. Det är ert barn och ni uppfostrar det som ni finner bäst.
2. Ni känner er sårade av hennes tips och behöver istället ha hennes stöd och trygghet, inte hennes kritik.
3. Det är en ynnest för henne att få träffa itt barnbarn, inte tvärtom.

Ahja, du ser vart jag är på väg med det här ;)

Jo.. Det kan jag lugnt hålla med om.. Problemet är att min sambo är låst till sin mamma och sväljer allt med hull och hår.
Jag håller med om att det är svårt att ge konkreta råd för hur jag ska hantera det här och jag har försökt att förklara för min svärmor att hon ska ge fasiken i att ge oss "tips", men då hoar hon med att bojkotta dopet och vårt stundande bröllop. Så vad göra?

[Fredrik]

Simple, låt henne hota och skärper hon sig inte så får hon inte komma. Se punkt tre ovan.

Alltså, det finns ju ingen lätt lösning på det där utan realiteten ser ju ut något åt det hållet. Tycker att det känns fattigt och fegt att hota med något sånt och då får man väl sätta ner foten, förklara varför och be henne att inte komma.

[Leif]

Jo.. Det kan jag lugnt hålla med om.. Problemet är att min sambo är låst till sin mamma och sväljer allt med hull och hår.
Jag håller med om att det är svårt att ge konkreta råd för hur jag ska hantera det här och jag har försökt att förklara för min svärmor att hon ska ge fasiken i att ge oss "tips", men då hoar hon med att bojkotta dopet och vårt stundande bröllop. Så vad göra?

Att göra: investera i boken nära föräldrar och låna ut den eller låt den ligga framme när mormor kommer på besök.

Övrigt: att hota med bojkott av bröllop och dop låter som ett direkt sjukligt beteende...

På bokus kostar nära föräldrar 198 kr, http://www.bokus.com/b/9789197369237.html

[tobiaskant]

Att göra: investera i boken nära föräldrar och låna ut den eller låt den ligga framme när mormor kommer på besök.

Övrigt: att hota med bojkott av bröllop och dop låter som ett direkt sjukligt beteende...

På bokus kostar nära föräldrar 198 kr, http://www.bokus.com/b/9789197369237.html

Tack för tipset! Boken är nu beställd! :)

[Frippe]

Hmm? Vi är inte riktigt där ni är ännu, men att dömma av vad ni säger är det väl lika bra att börja hinta redan nu om vad som gäller kanske?

Jag har en svärmor som mer eller mindre helt saknar empati och därför ganska ofta hamnar på kollisionskurs med sin dotter, eller mig oxå för den delen även om jag inte bryr mig lika mkt. Däremot har både jag och sambon en mkt bra relation med mina föräldrar som är bra på att ge andrum och inte vara påträngande. Men eftersom min mor arbetat som dagmamma i 32 år och uppenbarligen varit j-vligt bra på det (sista åren innan pension hade hon två barn till tidigare dagbarn) och därav är vårt hus redan fyllt med padagogiska pussel och andra "väldigt bra barnsaker", så jag är ju smått orolig för vad som komma skall.

Men detta med att mor & farföräldrar proppar i sina ungar godis och sötsaker är ju ett förbaskat otyg. Vi fick ju inte det av dom och såvitt jag vet läser dom samma tidningar och ser samma nyheter om barnfetma och att diabetes kliver ner i åldrarna som vi, så vad är problemet?

Blev för övrigt positivt överaskad på Hemköp häromdagen när jag vid kassan upptäckte att dom inte hade de sedvanliga 3 för 10 bitarna, utan faktiskt bara hade nötter, russin och torkad frukt vilket är ett klart bättre alternativ.

Ursäkta, jag tappade tråden lite... Nåväl varför inte delge era föräldrar innehållet i detta forum på ett "lämpligt sätt" så ser dom att oron finns över hela landet och är befogad? När det gäller min hund (modell större) var jag tvungen att ryta till åt morsan och svärmor vad gäller snask i tid och otid. Farsan är Tysk och därför ett hopplöst fall då halva hans matkultur består av mackor & enorma bakverk (och ja ÖL!).

Problemet som jag ser bottnar i flera led, delvis den ådran att man förr (läs när våra föräldrar var små) hade det tuffare på vissa sätt. Man hade det kallare hemma, man hade längre att gå till skolan osv osv. Med min far handlar det om att han var krigsbarn och att han upplevt saker som ingen av oss eller våra barn förhoppningsvis någonsin skall behöva gå igenom. Därav har han en annan syn på godis och ett välfyllt matbord, det är lyx! Jag vet att ett flertal människor hade det ruskigt svårt även i Sverige under efterkrigstiden och kanske var era föräldrar bland dom eller i närheten av dom. Därav kan dom känna att det är både en ynnest och lyx att kunna ge sitt barnbarn allt det dom aldrig fick?

Jag vet att detta inte rättfärdigar något av det ni tidigare nämnt men det kan vara en tanke att ha med sig när ni konfronterar dom.

som tidigare nämnts, det är era/våra barn.....Inte deras.

[Daniel]

Känner igen det där totalt!

Det är jäkligt tufft men det finns nog egentligen inget annat att göra än att ha enad front och vara jäkla strikt mot föräldrar kring vad som gäller kring barnbarnet.

Trots att min egen mor har en del skumma värderingar så har vi varit extremt tydliga med vad som gäller, så pass att hon alltid kollar av med oss numer innan hon funderar på att ändra en runtin när lill-tjej är hos henne.

Men som sagt, det är en kamp för vissa av oss... :)