Vad gjorde dig nojjig inför födseln?

[Fredrik]

Just på grund av att jag inte förns nu tagit tag i att läsa litteratur angående födseln och barn osv så har jag inte varit speciellt nojjig. Men nu har jag plötsligt fått till mig så mycket nya intryck att jag börjar känna mig lite sådär till mods.

Om vi ska prata specifika nojjor så är det väl två just nu som utmärker sig. Kommer vi att få ett friskt barn? Vi har inga sjukdomsanlag i släkten (förutom allergi och närsynthet) så därför har jag inte tänkt på det här med funktionshinder (märkligt eftersom jag har arbetat som funktionshinderhandläggare) som en möjlighet. Men tänk om, man kan ju trots allt vara riktigt säker förns vårt barn har kommit ut. Min arbetserfarenhet säger mig ju trots allt en hel del om hur mycket arbete det är att ta hand om ett barn med funtkionshinder.

Nojja nummer två. Har helt plötsligt börjat vara mer angelägen om att känna på sambons mage för att förvissa mig om att barnet sparkar. Den här nojjan gillar jag inget vidare alls. Vad i hela helsicke kan jag göra för att få bort den jobbiga tanken ur skallen?

Daniel, din hobbyneurotiker. Lite guidning tack ;)

/Fredrik

[Daniel]

Det där är sjukt jobbigt! :(

Har fortfarande inte riktigt kommit över det, men en bit på vägen har jag kommit. Man måste komma till insikt att även om förlossningen går bra så kan så där en miljoner miljarders grejor hända i framtiden som gör att livet kan förändras rejält.

Det är bara inse att man kan inte rå över allt som händer eller kommer att hända med barnet och försöka sitt bästa att göra det så bra som möjligt för sin lilla familj.

Hade en rikigt nojjig grej ett tag (som jag fortfarande inte riktigt blivit av med). Vi har två hundar som springer är mycket i naturen och tar med allt möjligt skit in i hemmet och av katter kan man få Toxoplasmos (http://www.smittskyddsinstitutet.se/SMItemplates/Article____2367.aspx) (en parasit som ger ögonskador på barn), var rätt orolig att hundarna tagit hem parasiten till oss och att det hade gått över till stora magen. :(

Tydligen så kan man testa om mamman har anti-kroppar vid första mötet på MVC men det gjordes inte i vårt fall, eftersom risken att det dels överförs och sen ger skador på barnet är ca. 2-3 barn per år samt att har man haft katter (vilket min fru har haft som barn) så har man med all sannolikhet anti-kroppar mot det.

Antagligen har Linn inte fått parasiten, men jag känner viss oro inför den första syntesten. :(

[Fredrik]

Antagligen har Linn inte fått parasiten, men jag känner viss oro inför den första syntesten. :(Det där låter ju sådär lagom skoj. När görs första syntesten på barn då?

Alltså, har man väl fått något på skallen så är det rätt svårt att bli av med. Det behöver man nog inte vara Daniel-fobisk för att inse ;) Själv hade jag ju som sagt den där nojjan att jag blev orolig om jag inte kunde känna att barnet sparkade när jag låg och kände på magen. Nu när allt är över så får jag väl hitta något annat att oaroa mig över ;) Den första fjortiskillen hon drar hem kanske :eek:

/Fredrik

[Daniel]

Dom gör enklare tester av synen vid dom flesta besöken på BVC, men det dröjer några år till man får göra riktigt syntest. :(

Kommer ihåg att man fick göra en en "gaffel" rätt tidigt.

Ett tips på noja; försöka undvika att krossa barnet när hon/han ligger i sängen. :)

[Fredrik]

Ett tips på noja; försöka undvika att krossa barnet när hon/han ligger i sängen. :)Vi hade henne mellan oss inatt och det var inga som helst problem på nojjfronten. Fast det är klart, både sambon och jag verkade vakna i exakt samma sovställning som vi somnade i, så undermedvetet brottades man nog en hel del med det här :D

/Fredrik

[Skåne]

Har inte varit nojig överhuvudtaget, men så var vi på föräldrakurs förra veckan och fick se nån jäkla alieninspirerad splatterfilm där kvinnor var helt lyriska över att ha klämt ut en grej med diameter som en grapefrukt.
Efter det började dom prata komplikationer för både mamma och barn och skit.

Nu börjar jag inse att det snart är dags på nåt sätt. Planerat till slutet av Augusti, men det finns risk att det blir ridigare än så om man ser till syskon och släkt (alla är födda tre veckor för tidigt)

Konstigt, men trots att jag sett magen växa i ett halvår så känner jag mig oväntat lugn. Det jag nojar mest över är nojorna jag sannolikt kommer att åka på när jag väl fattat att det är verklighet.

[Daniel]

Skåne, hade en liknande upplevelse. Innan vi fick en massa info och såg en massa förlossningsfimer så var jag mest orolig för att barnet skulle skada sig längre fram, tänkte inte alls så mycket på själva förlossningen.

Men efter infon och filmerna fick jag värsta nojjan, ett tag så funderade jag seriöst på att klubba ner min fru precis innan förlossningen så att vi skulle få göra kejsarsnitt.

Det verkar ju så sjukt jobbigt när man ser dom där filmerna, så pass att man f*n får ångest via proxy. :(

[Fredrik]

Det verkar ju så sjukt jobbigt när man ser dom där filmerna, så pass att man f*n får ångest via proxy. :(Rent spontant känner jag ju att det kanske borde återknytas till mvc's personal att filmerna frambringar det här hos vissa av dom som ser filmen? Hur gick snacket i gruppen efter filmerna? Var det överhuvudtaget någon som tog upp det här med ågren? Eller satt alla och småskrattade lite genant och vred på sig (som vi så ofta gör när vi är obekväma).

Att Daniel, ibland, bär sin ångest utanpå kläderna är en annan historia ;)

/Fredrik

[Tordan]

Var på 2a mötet förra veckan där filmen visades. Jag tyckte mest det kändes positivt, speciellt när ´morskan tryckte på att kvinnorna naturligtvis har ont, men att "skrikandet" mer är stön av ansträngningen. En av tjejerna har rejäl ångest och det paret går på någon sorts Indigo(?)-utbildning, typ för flygrädda antar jag. Man hoppas bara att hon/de för hjälp och stöd så att den här upplevelsen inte blir traumatisk.
Som så många andra är jag mest orolig över att kunna hjäpa till så mycket som möjligt, misstänker att beskyddar-instinkterna sitter djupt i den manliga genen men här hoppas jag att jag inte blir tok-frustrerad. Man hatar ju att se någon lida utan att kunna hjälpa, och speciellt då ens käresta...

[Fredrik]

Tycker du verkar ha ungefär samma tankar som jag hade inför födseln. Något som jag tänkte mycket på var just det där med smärtan och skrikandet men det beskrev vår barnmorska på föräldrautbildningen på ett väldigt bra sätt efter att vi sett en förlossningsfilm. Hon menade att smärtan är unik på det sättet att den faktiskt är övergående på ett helt annat sätt än vanlig smärta, exempelvis när man slår sig osv.

Just skriket/stönandet var nog något som tog mig lite offguard. Hade aldrig hört sådana ljud från min sambo tidigare men det blev , på något sätt, en del av upplevelsen. Det kändes bara naturligt tror jag.

Och jo, lite frustrerad kände man sig nog ockås. I mitt fall så höll jag mig "ur vägen" om man kan uttrycka sig så. Var ju självklart närvarande hela tiden och stöttade henne men var noga med att hålla fokus på henne och hennes sinnesstämning osv.

/Fredrik

[Tordan]

En grej som jag tycker känns bra är att tjejen gick på gravid-yoga (hon håller på med chi gong, om det nu stavas så) och det erbjöds ett par-pass där vi hannar fick vara med. Lysande, tyckte jag och en till av ca 40 par. Handlade väldigt mycket bl.a. om att använda andningen som fokus för att "glömma" smärtan, även mycket om avslappning i de delar av kroppen som inte måste jobba.
Detta är ju inget mystiskt eller speciellt bara för yoga utan känns igen från andra områden, men det bästa är att nu är jag och tjejen synkade vad gäller olika ställningar, andningstekniker, musik mm. Med andra ord så känns det som om vi båda är på hyfsat samma nivå, och jag vet vilka saker jag kan hjälpa till med och vad jag kan förvänta mig. Sedan kommer det självklart att vara en bunt saker som kommer som en blixt från en klar himmel när man väl står där, men då gäller som vanligt adapt and overcome ;)

[Fredrik]

Tordan, det låter som att du är on-top-of-things ;) Yoga och grejer! Jag hängde "bara" med på sambons sista träff med den privata barnmorskan som hade profylaxklass. Eller ja, det var den enda träff som vi killar fick hänga med på och det var en upplevelse i sig.
Lysande, tyckte jag och en till av ca 40 par.Blir ju inte direkt förvånad över siffrorna. Fler borde ta chansen och vara en del av förberedelsearbetet. Well, man är ju sig själv närmast såklart. Men super att du hade så bra utbyte av det :)

/Fredrik

[Tordan]

Ha, ja den gamla karriären som militär sitter väl kanske i, mental beredskap, endast den förberedde överlever o.s.v. :D

[jtuulse]

Min fru ville gärna föda hemma, och det i sig öppnade upp en hel "can of worms" för mig vad gäller nojjor, eftersom både jag och min bror föddes under lite knepiga förhållanden, han med kejsarsnitt och jag med sugklocka.

Vi gick en profylaxkurs tillsammans, något som jag varmt kan rekommendera att göra. Vi fick lära oss både andnings och massage/avslappningsövningar som gjorde att jag fick lära mig en del knep att ta till för att hjälpa min älskade under förlossningen.

Alice föddes hemma på vardagsrumsgolvet, med hjälp av andning och TENS, och det var en otroligt maxad upplevelse. Jag kände mig faktiskt som en nödvändig och starkt bidragande del av hela förlossningen, tack vare att vi förberett oss såpass väl tillsamans :)

[Kalfir]

Shit, hemma alltså. Skulle aldrig tillåta frugan (den blivande) att göra det. Blir nojjig av att bara tänka på det. Näe, jag vill ha hjälp av de som kan på BB (de bör ju kunna iaf).
Men "respect" till er som gjorde det.

[jtuulse]

Nu funkar det inte riktigt så hemma hos mig att jag "tillåter" min fru att göra eller inte göra saker, men jag skall bredvilligt erkänna att jag var väldigt skeptisk. Vi hade faktiskt egentligen planerat att vara hemma ett tag med egen doula (fölossningscoach), och sedan åka in till BB Stockholm och föda där, men allt gick så bra att det blev hemförlossning all the way. Det är eg. en helt egen story som jag gärna drar nån annan gång för att inte hijacka denna tråden.

Hursom, profylaxkurs för par kan jag verkligen rekommendera även om man tänker föda på BB, vi gick på något som kallas för Annas Profylax , http://www.profylaxgruppen.com/, och det var inte bara andningstekniker utan också mycket mental förberedelse för oss bägge. Tror att det är viktigt att man gör det tillsammans, det ger trygghet och gör att man kan hjälpa sin partner på bästa sätt.

Blir lite förvånad när jag märker att de flesta par lägger mer tid på att marknadsundersöka inför köp av ny TV eller bil än vad de lägger på att förbereda sig inför sin förlossning.

Det enda obehagliga på profylaxkursen var instruktionsfilmen med Gudrun Schyman, lagom till krystfasen kändes det som om jag och Gudrun blev lite väl intima, ungefär som att se Göran Persson på toaletten eller Lars Leijjonborg i duschen :D

[Daniel]

Måste säga att jag tycker det är riktigt modigt att våga föda hemma. Har hört en del om det och det görs som jag förstått alltid en bedömning att man kan hinna snabbt till närmaste sjukhus i fall att det är något akut.

Själv hade jag nog med nojjor och hade det kommit upp på tapeten att föda hemma hade jag nog dött av ren panikångest. :)

Kan precis som jtuulse och Tordan rekommendera att man går nån typ av kurs innan. Vi gick på profylax hos Profylaxgruppen, inte så mycket att vi hade användning av själva andningen under förlossningen (lustgas is the shit var en intressant insikt :)), men just att man fick vid några tillfällen gå genom förloppet ordentligt och förbreda sig lite mentalt.

Speciellt för mig som blivande pappa så var det riktigt nyttigt. Tycker personligen att träffarna på MVC inte var så förbredande som jag hade hoppats.

Sen var ju filmen med Gudrun något som jag också hade klarat mig utan. :D

[Mats]

Filmen med Gudrun fick man ju se redan i nian på Österholmsskolan, Daniel. Eller gick du inte där?

[Daniel]

Har förträngt det tror jag... ;)

Nu när jag såg filmen under profylaxkursen så tyckte jag mest att Gudruns man verkade vara en gnällig snubbe med jobbigt ryggskott.

Ja, det var ju så j*vla synd om honom. :rolleyes: