Om pappans tid, omvårdnad och lek med barnet

[Fredrik]

Då jag studerade vid göteborgs universitet (GU) kom jag i kontakt med kurslitteratur skriven av Philip Hwang, professor i psykologi vid GU. Philip Hwang räknas, enligt Folkhälsoinstitutet, som världsledande inom pappaforskningen och är skribent/medskribent till flera verk inom området.

Eftersom jag och sambon snart blir föräldrar så gick jag häromdagen till bokhandeln och köpte ett exemplar av boken Spädbarnets Psykologi för vilken Philip står som redaktör och medskribent. Det är en intressant läsning och därför kontaktade jag Philip och bad om tillåtelse att citera stycken ur boken för att ha som diskussionsunderlag här på forumet.

Roligt nog fick jag ett positivt svar och därför tänkte jag nu starta denna tråd med att citera ett stycke ur boken som handlar om vad den nyblivna pappan gör med barnet.

Efteråt hoppas jag att vi, med texten som utgångspunkt, kan få igång en diskussion om våra egna upplevelser/tankar kring hur mycket tid man som pappa lägger på barnet och vad den tiden består utav. Tänk på att det knappast finns några rätt eller fel när det kommer till pappans tid/omsorg för barnet, så var snälla mot varandra ;)

/Fredrik

[Fredrik]

Följande text är ett stycke tagit ur boken Spädbarnets Psykologi. (Hwang, P (red.) Spädbarnets Psykologi. Stockholm: Natur och Kultur, 238-240, 1999)

Vad gör pappan med barnet?
Vad finns det för likheter och skillnader mellan förhållandet pappa-barn och mamma-barn? Typiskt är att när båda föräldrarna är närvarande, är det mamman som håller barnet, sköter om det (byter blöjor, badar osv), visar barnet ömhet genom att pussas, smekas eller kramas, pratar med barnet samt ler och skrattar tillsammans med det. Självklart gör även pappor en del av detta, men inte alls lika mycket som mammor. Pappor, å andra sidan, ägnar mest tid åt lek med barnet. Inte mer än mamman, men mer än annat som han gör, t ex att sköta barnet. Han sprattlar med barnets fötter, visar det olika saker och kastar upp det i luften.

En liknande bild får man också om man frågar föräldrarna, hur de har fördelat skötseln av barnet. Oftast ägnar sig båda föräldrarna åt barnen, men inte förvånande är mamman mer upptagen av de vardagliga bestyren. Följande intervju med en pappa, som var hemma under de första tio dagarna efter förlossningen, illustrerar detta: Innan Christina föddes, hade vi pratat mycket om att försöka dela på det mesta. När vi var hemma hos våra vänner, var det nästan alltid mamman som gjorde allting. Varken jag eller min fru ville att det skulle bli på det viset för oss. När jag var liten fick jag ofta ta hand om min lillebror, så jag tyckte att jag hade en del erfarenhet.

I början var vi väldigt noga med att dela på allting. Vi bytte på henne varannan gång, och jag gav henne flaskan när inte bröstmjölken räckte. På nätterna turades vi om att vakna. Det kändes inte som någon uppoffring, för jag tyckte det var roligt. Det var ju också mycket lättare, när jag inte behövde gå till jobbet. När jag började jobba, så kom jag efter på något sätt. Jag försökte skära ner på övertid och så, men det hjälpte inte så mycket. Jag var ju borta större delen av dan. Nu tycker jag att min fru har bättre hand om henne. När jag ska byta på henne, så gråter hon nästan alltid. Men när min fru byter, så går det mycket bättre. Det har blivit så att min fru gör det mesta av det praktiska. Hon byter blöjor oftare och så.

När jag har henne, stter jag med henne i famnen eller ligger bredvid henne på golvet. Ibland ger jag henne flaskan, och badningen försöker vi fortfarande sköta var sin gång. Både min fru och jag tycker att det är roligt att bada henne.
Intervjun visar att pappan från början var angelägen om att dela skötseln. Men redan efter ca tre månader har föräldrarna olika roller gentemot barnet. Sådana förändringar - från att dela lika, till en klar rollfördelning - är vanliga bland nyblivna föräldrar. Det verkar som om pappans goda föresatser med tiden kommer av sig. En möjlig förklaring till detta är att pappan helt enkelt tröttnar. I kapitel 10 ser vi emellertid att orsakerna oftast är betydligt mer komplicerade än så.

Denna fördelning - mammor vårdar och pappor leker - blir tydligare efter hand som barnen blir äldre. Skillnaderna mellan mammor och pappor består emellertid inte bara i hur lång tid föräldrarna leker med barnet utan också vilka lekar som de leker med barnet.

Om vi skall generalisera, så har papporna oftare än mammorna fysisk kontakt med sina barn, när de leker med dem. En pappa försöker typiskt aktivera barnet genom att sprattla med dess fötter och genom att på olika sätt få barnet mer uppspelt.

En mamma, å andra sidan, går försiktigare tillväga. Hon pratar gärna med sitt barn och försöker på olika sätt att fånga dess uppmärksamhet. Den kända amerikanske barnläkaren Barry Brazelton har kommenterat detta på följande sätt: "Det verkar som de flesta pappor behandlar sina barn på ett mera lekfullt och uppspelt sätt. När man tittar på samspelet mellan pappan och barnet är det som om pappan förväntar sig ett aktivare och lekfullare svar från sitt barn. Och det får han mycket riktigt också! Små barn uppför sig förvånansvärt nog olika gentemot sin mamma respektive pappa."

[Zakkan]

Intressant läsning, har inte hört talas om snubben tidigare.

När vi väntade vårt första barn var jag otroligt förväntansfull och förberedde mig så mycket jag bara kunde genom att framförallt läsa böcker. Min fru och jag kom överens om att jag minsann skulle vara lika närvarande och aktiv i ALL omvårdnad som hon.

När William så en dag "hoppade" ut så delade vi verkligen lika, men efter ett tag började min fru kommentera vissa småsaker som att jag torkade "för hårt" med handduken när jag bytte blöja och annat småtjafs. Då blev jag förbannad och vi hade ett långt snack om att vi måste acceptera att vi inte kan göra allting på exakt samma sätt, men att vi fortfarande ska dela tiden med honom. Efter det har det fungerat klockrent. Men grejen är att jag tror att alla föräldrar hamnar i en situation där mamman riskerar att "ta över" barnet. Då gäller det för pappan att ha tänkt igenom ordentligt vad han tycker om en sådan uppdelning. Är han emot uppdelning och vill dela lika (som jag) så måste han aktivt säga ifrån och visa att han vill (och kan) ta hand om barnet lika mycket (och bra) som mamman. Man måste förstå att mamman har en hormonbalans som "skriker" åt henne att tan hand om och skydda sitt barn mot allt farligt, vilket även kan innefatta pappan. Vi män måste jobba mer aktivt för att få samma starka band till våra barn, men jag är övertygad om att det går. Jag som alltid har varit oerhört testosteronstinn känner en stor skillnad i hur jag reagerar på olika situationer där jag tidigare reagerade med ilska och aggressivitet. Helt otroligt så mjuk jag har blivit :) Jävligt skönt faktiskt, eftersom jag råkade in i obehagliga situationer ofta tidigare i mitt liv.

Men, hursomhelst, så fick vi till en jättebra uppdelning där vi båda verkligen kände att William fick lika mycket närhet till oss båda. Varför ska han ligga och gulla med mamman när hon inte ammar t.ex.? Då kunde han lika gärna vara hos pappa. William var 1,5 månad när jag var helt ensam med honom första gången. Min fru gick på möhippa och hade ingen möjlighet att snabbt ta sig hem. Williams min när jag gav honom bröstmjölk i flaska var obeskrivlig. Första gången som han skrattade ordentligt och vilken blick han gav mig: "Den där kan också ge mig käk - FANTASTISKT!".

Livet gick vidare och ett "bevis" på att vi verkligen delade lika måste väl vara att han kallade oss båda för mamma tills han var lite över 2 år? För mig som var helt pappaledig från det att han var 9 månader tills han var 18 månader var det förstås lite tråkigt att han ropade "mamma" när jag var ute i affärer och liknande, men jag fick ju ta det som en komplimang :) Det var först när lillasyrran kom (då var han 1 år och 10 månader) som han började inse att det fanns skillnader mellan mamma och mig (och Alma). Framförallt det faktum att William och jag har snopp, men mamma och Alma har snippa fick honom att inse att mamma och jag inte är samma person. Så efter några månader införde han ordet pappa...

Med Alma har vi försökt att ha samma uppdelning som tidigare, men här har det varit mycket svårare. Med två barn blir uppdelningen värre att göra rättvis. Vi har förskt att "byta" barn så mycket det bara går, men det har blivit en viss övervikt mamma-Alma, pappa-William (Alma är bara 15 månader och hon kallar mig redan för pappa...). Har varit pappaledig med henne sedan hon var 9 månader också dock, så vi har ett riktigt tight och bra förhållande till varandra (hon ropar alltid efter pappa innan hon ropar efter mamma och så vidare).

Blev långt det här... och jag skulle kunna skriva mycket mer i ämnet, men jag måste ut och bygga klart sandlåda nu. William börjar bli otålig för att den inte är klar ännu (jag började ju igår kväll för satan - hur lång tid kan det ta???). :) Får återkomma igen senare.

[Fredrik]

Är ju barnlös ett par veckor till men jag får bidra med mina funderingar iallafall.

Först och främst, Zakkan, jäkligt snygg beskrivning av hur ni som blivande och varande föräldrar resonerade kring barnen! Kommentaren "Den där kan också ge mig käk - FANTASTISKT!". fick mig att sätta juicen i vrångstrupen :D

Verkligen kul att ni lyckades i ambitionen att försöka dela tiden med barnet i den mån det var möjligt. Som du skriver, varför ska mamman ligga och umgås med det vakna barnet då det inte ammas? Här tror jag att det är väldigt, väldigt viktigt att föräldrarna har en klar och öppen dialog kring vad som ska gälla. Jag tror inte att det bara räcker att lägga upp en game-plan innan förlossningen utan man måste nog prata mycket, och ofta, med varandra. Och då menar jag inte att man nödvändigtvis ska prata om barnet utan snarare att man måste prata om hur vi som föräldrar ska förhålla oss till barnet och till varandra. Otydlighet och brist på kommunikation är en vanlig brist på många arbetsplatser och chansen är väl stor att det även gäller i hemmet?

Du skriver om mammahormoner Zakkan och jag vill inte vara en mansgris eller så men det kan ju hända att du har rätt där ;) Men det är en diskussion som jag inte vågar ge mig in i förräns jag har sett hur barnet kommer att påverka min sambos föda/hot/parning-mentalitet.

En sak som jag funderar på i sammanhanget, och som lär vara väldigt individuellt, är ju hur mycket ni pappor har arbetat under de första månaderna av barnets liv. Har ni arbetat skift, helger, nätter? Hur har barnets dygnsrytm sett ut? Hur mycket vaken-tid får ni/fick ni med det nyfödda barnet? Det här är ju premisser som man ofta inte kan göra så mycket åt själv och då antar jag att man som pappa kan känna en viss maktlöshet om man upplever att mamman har mer kvalitetstid med barnet.

Upplever du att det texten beskriver om att pappans lek med barnet skiljer sig från hur mamman leker? Tycker att det är väldigt intressant att det har gjorts forskning på det här och att man har hittat såpass tydliga resultat! Boys will be boys?

Vad tror ni andra och vad har ni för erfarenheter av hur planeringen stämde överens med hur verkligheten blev?

/Fredrik

[Zakkan]

Gillar inte melodifestivalen, så jag passar på att skriva lite här istället :)
Jag tror inte att det bara räcker att lägga upp en game-plan innan förlossningen utan man måste nog prata mycket, och ofta, med varandra.
Nej, för oss räckte det inte med en plan innan förlossningen p.g.a. det här:
Men det är en diskussion som jag inte vågar ge mig in i förräns jag har sett hur barnet kommer att påverka min sambos föda/hot/parning-mentalitet.
Det finns en perfekt beskrivning av hur min fru förändrades av att få en bebis: skallerorm :eek: Ärligt talat blev jag helt chockad av hennes förändring, men som tur var gick det ju att få henne till sans igen genom ett rejält snack.
En sak som jag funderar på i sammanhanget, och som lär vara väldigt individuellt, är ju hur mycket ni pappor har arbetat under de första månaderna av barnets liv. Har ni arbetat skift, helger, nätter? Hur har barnets dygnsrytm sett ut? Hur mycket vaken-tid får ni/fick ni med det nyfödda barnet?
Jag jobbar på en processindustri (som alltså per definition aldrig står stilla), så det finns alltid jobb. Speciellt för mig som har en specialistfunktion på företaget. Med övertiden bortförhandlad kan det bli en hel del övertid (5-10 timmar i veckan innan vi fick barn). Men efter det att William kom har jag i stort sett inte jobbat över alls. Chefen har varit förstående, men inte alla medarbetare.

En nyfödd sover mest hela tiden, men har samtidigt rätt regelbundna vakenstunder dygnet runt (de vill ju ha mat, rackarna, mer eller mindre ofta). Så jag tror inte att det egentligen har så stor betydelse i början vilka arbetstider man har. Det finns alltid tid för att umgås med sitt nyfödda barn.

Men efter en sisådär 6-12 månader då de sover hela nätter har det för mig känts desto viktigare att hitta tid för barnen. Våra barn går till sängs 19:30, så man vill inte komma hem många minuter efter 17:00 för att få träffa dem lite. Dessutom behöver den som är hemma med barnen de där timmarnas avlastning varje dag för att orka med. Det är jobbigt att orka med stimmiga barn efter en hård arbetsdag, men det är lika jobbigt att orka med dem efter en hel dag hemma. Tro mig, jag har stor erfarenhet av båda världarna.

Jag tycker att det är viktigt att träffa barnen så mycket det bara går under de första åren. Det är en tid som aldrig kommer tillbaka. Jobbet kommer man att tillbringa sisådär 30-40 år till på (ja, kanske inte samma jobb, men...), så det lär man få nog av ändå. Om några månader är min ledighet med Alma slut och jag känner redan panik för att småbarnstiden snart är slut... och då känner jag ändå att jag har gjort allt jag kan för att vara ledig med mina barn.

Så jobba så lite som ekonomin tillåter och skit i de förlorade stålarna! Själv har jag "gått miste" om strax över 100k skattade pengar på mina sammanlagda 16 hellediga månader, men det är värt vartenda öre. Det där med att man förlorar för mycket pengar på att vara hemma med sina barn är det värsta argument jag vet. Har man så hög lön så att man kan förlora en massa pengar på det, så lär man också ha möjlighet att i god tid (säg åtminstone 7 månader innan förlossning + de månader mamman är hemma) lägga undan pengar.
Upplever du att det texten beskriver om att pappans lek med barnet skiljer sig från hur mamman leker?
Ja, faktiskt. Jag leker mycket vildare lekar med både William och Alma än vad min fru gör. Visst, hon orkar inte att hissa dem i luften och så som jag kan, men de gånger hon gör det kommer de till mig istället, för att jag gör det mycket "häftigare". Men jag ger dem även trygghet och tröst när de behöver det och där har jag märkt en tydlig skillnad mellan de pappor som har varit lediga mycket och de som inte har varit det. Det märks tydligt vilka pappor som är tafatta på lekplatser och dylikt när barnen är ledsna. Ofta blir det liksom värre om man försöker trösta dem genom än vildare lekar. Då är det kel och kramar som gäller, något som de flesta pappor är mycket obekväma med offentligt och antagligen, tyvärr, även hemma.

[Fredrik]

Men efter det att William kom har jag i stort sett inte jobbat över alls. Chefen har varit förstående, men inte alla medarbetare.Det där låter ju lite trist, att få acceptans av chefen men inte av alla medarbetare. Vad tror du att det beror på? Är det många äldre stötar av den gamla skolan som inte tycker att det är något viktigt att pappan är hemma i början (viss chans att det här är en fördom från min sida, haha)? Hursomhelst, så ska det ju inte vara ditt problem vad de andra tycker om att du väljer bort övertid, trist att det blir så.

Så jag tror inte att det egentligen har så stor betydelse i början vilka arbetstider man har. Det finns alltid tid för att umgås med sitt nyfödda barn.Upplyftande att du upplever det på det sättet. En annan har rätt så regelbundna kontorstider med möjlighet att flexa. Hmm, nu när jag tänker på det så borde jag kanske ha arbetat ihop en flexbank.

Dessutom behöver den som är hemma med barnen de där timmarnas avlastning varje dag för att orka med. Det är jobbigt att orka med stimmiga barn efter en hård arbetsdag, men det är lika jobbigt att orka med dem efter en hel dag hemma. Tro mig, jag har stor erfarenhet av båda världarna.Mmm, undrar just hur många killar som tänker på det där? Jag vet ju själv att jag ibland kan komma hem och sjunka ner i soffan och vara sjukt dränerad på energi. Lusten att då börja dona med disk och städ är ju rätt nära noll vid dessa tillfällen. Det gäller nog att ta sig i kragen och inse att sambon kommer att ha ett jättejobb på dagarna och att man måste hjälpa till i större utsträckning än vad jag skäms för att erkänna att jag gör idag. :o

Om några månader är min ledighet med Alma slut och jag känner redan panik för att småbarnstiden snart är slut... och då känner jag ändå att jag har gjort allt jag kan för att vara ledig med mina barn.Det är väldigt kul att läsa dina resonemang kring småbarnstiden. Vad säger du själv, tror du att det är ovanligt att vara hemma så mycket som du uppenbarligen har varit? Det är ju inte svårt att se att du tycker att du har fått ut otroligt mycket av den här tiden!

Så jobba så lite som ekonomin tillåter och skit i de förlorade stålarna!Har funderat litegranna på att höra hur min arbetsgivare skulle ställa sig till att jag gick ner i tjänst till kanske 75% under en tid. Tyvärr tror jag inte att det är möjligt pga arbetssituationen f.n. Men om man ska låta sig själv vara lite egoistisk så hade det varit otroligt roligt.
Citat:

Ursprungligen postat av Fredrik
Upplever du att det texten beskriver om att pappans lek med barnet skiljer sig från hur mamman leker?

Ja, faktiskt. Jag leker mycket vildare lekar med både William och Alma än vad min fru gör. Visst, hon orkar inte att hissa dem i luften och så som jag kan, men de gånger hon gör det kommer de till mig istället, för att jag gör det mycket "häftigare". Hahaha, jo, i ärlighetens namn så känner jag igen det där. Nu är man ju uppvuxen på det glada 70-talet men nog var det så att det var farsan som stod för action och morsan för sagostunden. Samtidigt är det ju intressant att du har gjort följande observation:
Men jag ger dem även trygghet och tröst när de behöver det och där har jag märkt en tydlig skillnad mellan de pappor som har varit lediga mycket och de som inte har varit det. Det märks tydligt vilka pappor som är tafatta på lekplatser och dylikt när barnen är ledsna. Ofta blir det liksom värre om man försöker trösta dem genom än vildare lekar. Då är det kel och kramar som gäller, något som de flesta pappor är mycket obekväma med offentligt och antagligen, tyvärr, även hemma.Mmm, och vad denna rädsla/osäkerhet bottnar i, är ju en rätt intressant fråga.

/Fredrik