Visst tusan känns det tufft ibland

[Fredrik]

Som pappa till världens sötaste och goaste lilla tjej blir det lätt så att man idoliserar den lilla och allt som rör henne och hennes vardag. Men, det är väl kanske på sin plats att skriva/prata lite om de stunder då livet inte känns som ett stort, rosa, fluffigt moln.

Alltså, man älskar ju den lilla mer än livet självt och när hon skrattar och ler mot en så smälter alla bekymmer bort och man sugs tag i ögonblicket liksom. Likväl kan man ibland känna att "vad har vi gett oss in på egentligen?" när inget man gör tycks kunna lätta hennes skrik och kinkigheter. Hon är ju så himla liten och totalberoende av oss och det skär i hjärtat när man verkligen, verkligen inte förstår vad som felas henne och man känner hur paniken/frustrationen kommer krypande längs ryggraden och små, små svettpärlor börjar formas i pannan.

Jag har alltid sett mig som en person med en stor portion tålamod men det är väl bara att inse att man inte är någon übermensch när det kommer till vår dotter. Jag blir också trött. Jag blir också irriterad. Jag kan också känna uppgivenhet.

Det är främmande för mig. Jag var nog inte beredd på det här riktigt. Alltså, känslorna. Jag trodde jag skulle kunna hantera det "lättare". Men inte.

Jag tror inte att det jag försöker beskriva här är unikt för mig och min relation till min lilla tjej. Det kanske är något övergående eller helt enkelt något man får leva med. Missförstå mig inte nu. Det jag försöker beskriva är inte en vardag i kaos utan jag vill bara måla upp och prata om en verklighet som det kanske inte pratas om per automatik. Jag menar, det måste ju vara tillåtet att säga "jag tycker att min vardag är tuff ibland" och "det är faktiskt påfrestande, på många plan, att ha ett småbarn".

Återigen, jag älskar min lilla tjej, avgudar min sambo för det arbete och otroliga tålamod hon utövar på vår lilla dotter men ibland blir man lite småtrött.

Kände väl mest att jag ville lufta lite i den här tråden. Inte på någon speciell händelse direkt utan snarare skriva om något som är raka motsatsen till det mesta som jag skriver i min dagbokstråd.

Jag är kanske inte ensam om att känna såhär, krångligt skrivet till trots?

/Fredrik

[Daniel]

Tror eller snarare vet att du inte är ensam. :)

Dom flesta av oss nyblivna pappor är mer eller mindre inställda på att livet kommer förändras, och beroende på hur man är som person så kommer det bli mer eller mindre kaotiskt.

Att det stundvis är påfrestande och ibland riktigt jobbigt är nog som alla vi pappor upplever, men också att det är sjukt underbart och riktigt ballt många fler gånger! :D

Sen är det ju självklart att man, trots att det är jobbigt, älskar barnet. Många gånger tror jag att det känns motstridigt just eftersom det är så starka känslor.

Min 2 cents. :)

[Phantom]

Hej Fredrik!

Självklart är det tillåtet att känna sig "nere" och att ha dagar när man inte är på topp. Men det viktigaste är att du talar om det för din sambo att " Idag är jag inte på topp". Det är viktigt att du låter dig vara "svag" ibland, jag vet känslan av att "jag-har-ansvaret-för-familjen-och-får-inte-visa-mig-svag" syndromet som drabbar en helst i början av papparollen. Din sambo kommer att ha förståelse för det och ni kommer närmare varanda som par då du visar henne alla dina sidor. :)

[Fredrik]

Intressant Phantom :)

Det är rätt otroligt hur föräldrarollen, och papparollen i synnerhet, har förändrats de sista åren. För, ska vi säga, 20 år sedan, så har jag svårt att se att ditt resonemang hade varit allmänt vedertaget men idag känns det ju verkligen som det är det, eller har jag fel? Pappan har blivit modernare, blivit mer synlig i föräldraskapet och det föväntas väl helt enkelt mer av oss pappor idag? Med detta inte sagt att pappor sket i sina barn förr, absolut inte, men pappa-landskapet ser bara lite annorlunda ut idag.

Me likey denna utveckling. Jag vill inte bli en curlingförälder men jag är mer än gärna en mjukispappa som gärna erkänner att vardagen är tung ibland.

/Fredrik

[Daniel]

Phantom, håller med till 110%, prestigelöshet och en fungerande kommunikation är klart en fördel om det ska känns bra i det långa loppet för alla. Sen är det ju skönt om man har en historia tillsammans och känner sig trygga i förhållande, det underlättar så att man prata lite mer fritt om hur man mår/känner.

Fredrik, tror definitivt det är så som du beskriver.

Könsrollerna har också blivit mindre stereotypa och jämnställa, och då blir det mer självklart att både män och kvinnor tar del av både familjen och arbetslivet, vilket leder till att kraven höjs för både mammorna och papporna.

Detta leder också till att kraven på en fungerande parrelation ökar, något som jag tror att den höga andelen skillsmässor (delvis) är ett uttryck för att man inte alltid hinner vårda den när barnen och/eller kärriären kommer.

Nu flummade jag iväg lite på ett sidospår. :)

Tillbaks till topic, så tror jag precis som er att det är en förutsättning och framför allt sunt för föräldrarna att man vågar vara öppen med att det alltid inte är så totalt underbart, utan att det i bland är tungt och att det påverkar hela ens situation på många plan.

Tror att man många gånger känner att man måste "friskriva sig" genom att poängtera att även om det är jobbbigt så älskar man sitt barn, IMHO så visar detta tydlig på att många (myself included) känner en viss inre konflikt kring detta.

[Fredrik]

Tror att man många gånger känner att man måste "friskriva sig" genom att poängtera att även om det är jobbbigt så älskar man sitt barn, IMHO så visar tydlig på att många (myself included) känner en viss inre konflikt kring detta.Blev jag precis psykoanalyserad? ;)

Ligger nog ngot i det här men det får jag delva i när jag inte äter lunch!

/Fredrik

[Daniel]

Heehee... tror mer att det är en rätt vanlig reaktion man har som förälder idag. :)

Det är väl allmänt känt att man som modern småbarnsförälder alltid har för lite tid och i nån aspekt känner att man försummar sina barn, det är ju det som Happymeal på McDonalds finns till för - så att man kan köpa sig fri. ;)

[Fredrik]

Tråd flyttad till denna nya shiny kategori / Fredrik

[Fredrik]

Apropå det här med att skilja sig så fick jag en länk till en tidningsartikeln igårkväll där det stod, om jag minns rätt: 20 000 gifta par skiljde sig under 2005 och utav dessa hade ca 40% barn under ett år!

Det här får mig att bli mörkrädd. Vad är det som gör att detta talet är så högt? Det innebär att 8000 par som skiljde sig är hyggligt nya småbarnsföräldrar.

Utan att ha något vidare belägg för det här så tror jag att denna siffra såg helt annorlunda ut för tjugo år sedan. Då höll man ihop längre och skiljde man sig så gjorde man det när barnet/barnen var äldre (som i mitt fall, ca 12 år)

Som vi skrivit tidigare här i tråden, visst är det tufft ibland men vad kan orsaken vara till dessa siffror?

/Fredrik

[Mats]

Som vi skrivit tidigare här i tråden, visst är det tufft ibland men vad kan orsaken vara till dessa siffror?

/Fredrik

Besvaras inte det av de flesta trådarna här? Det är (bortsett från allt det underbara och pluttinuttiga) ASJOBBIGT att ha barn. I princip ger man ju upp rätten till sitt eget liv under några år. Sitt eget liv får man leva de tider inte barnen behöver påpassning och i början är ju det i princip dygnet runt. Klart som korvspad att det leder till att en hel del instabila förhållanden kraschar.

Varför personer i instabila förhållanden/äktenskap skaffar barn i tron att det ska hjälpa istället för att skilja sig direkt är en annan fråga...

[Fredrik]

Frågan är något retoriskt ställd, vilket kanske inte framgick med önskad tydlighet. Att det är väldigt, väldigt jobbigt att ta hand om ett barn år på något sätt självklart. Äsch, i ärlighetens namn vet jag knappt själv vad jag var ute efter med det inlägget. Jag blev nog mest bara förvånad över faktumet att så många som 40% hade barn under ett år. Vid en första anblick så låter det ju faktiskt påskina att detta skulle vara en avgörande faktor.

Men, det här är kanske mat för en annan tråd.

/Fredrik

[Mats]

Vid en första anblick så låter det ju faktiskt påskina att detta skulle vara en avgörande faktor.

Var det inte precis det jag sa? Jag är övertygat om att det i många förhållanden är lite som att kasta bensin på elden att skaffa barn.

[Fredrik]

Var det inte precis det jag sa?Jo :o Jag är övertygat om att det i många förhållanden är lite som att kasta bensin på elden att skaffa barn.Det har du säkert rätt i. Det jag ville komma till, men inte klarade av att uttrycka tillräckligt väl, var frågeställningen varför folk ändå väljer att sätta ett barn till världen trots att deras förhållande kanske inte är tillräckligt starkt för att klara av den påfrestning som ett spädbarn ändå innebär.

Vad är de bakomliggande orsakerna? Om vi förutsätter (utan att jag har statistiskt belägg för det, märk väl) att skiljsmässotalen har ökat, säg de senaste 20-30 åren, för familjer med barn < 1 år, varför är det då så? Beror det på förändrade sociologiska faktorer i samhället och vilka är dessa isådana fall? Det finns säkert ytterligare tusen och en bidragande faktorer till företeelsen men jag är lite för trött för att klura på dom nu. Men jag tror iallafall att jag äntligen har lyckats formulera den frågeställning som jag borde tagit mig tid att få fram i posten på förra sidan :rolleyes:

Skulle inte förvåna mig om jag skulle kunna gräva fram någon form av forskning i ämnet. Får bli ett miniprojekt till helgen om jag idds.

/Fredrik

[Daniel]

Har för mig att jag läst i nån föräldrartidning att majoriteten av dom småbarnsföräldrar som skiljer sig gör det under dom första åren med småbarn.

Känns som att det beror på exakt att det är, som Mats så fint uttryckte det, ASJOBBIGT med barn.

Jag är helt inställd på att inte få sova ordentligt på minst 20 år. :)

[Skåne]

Folk är livrädda för att misslyckas. Skilsmässa är ett av de mest offentliga misslyckanden du kan göra i ditt liv. Du måste dela upp prylar, vänner, you name it.

Jag har själv bekanta som skaffat ett andra barn för att försöka hitta tillbaka till den lycka de hade när första kotten kom (när de samtidigt var nykära i största allmänhet). Big surprise när sömnbrist och utmattning knappast hjälper till att lappa ihop ett förhållande.

Fredrik när du kikar på statistik, så kolla hur det ser ut när det är andra-tredje ungen som är liten. Visst bör det finnas en viss korrelation eftersom ju längre tid som har gått, desto fler skilsmässor blir det och andra ungen kommer ofta efter första ungen per definition. (jeeez, ni fattar vad jag menar va?)

Om nu skilsmässor har ökat så kan jag tänka mig att det blir mindre och mindre tabu att skilja sig med tiden. Jag menar för hundra år sen så skilde man sig liksom inte. Man skaffade en älskarinna och fortsatte vara otrevlig mot sin fru som om ingenting hänt ;)

[Skåne]

Jag är helt inställd på att inte få sova ordentligt på minst 20 år. :)

I fyraårsåldern så lär de sig sätta igång DVD:n själva. I åttaårsåldern lär de sig att mamma och pappa vill sova ibland. I tioårsåldern börjar de dessutom respektera ovanstående. ;)

[Daniel]

Man skaffade en älskarinna och fortsatte vara otrevlig mot sin fru som om ingenting hänt ;) Haahaa.... kom tillbaks 1900-talet! ;)

Tror precis som Skåne att den ökande andelen skiljsmässor har mer med den förändrade synen på det hela under dom senaste generationerna.

Tror dock att andelen som skiljer sig med barn fortfarande är mindre än den andelen som skiljer sig öht, just för att småbarn är ett skäl till att man som par försöker en extra gång innan man tar till skiljsmässa.

I fyraårsåldern så lär de sig sätta igång DVD:n själva. I åttaårsåldern lär de sig att mamma och pappa vill sova ibland. I tioårsåldern börjar de dessutom respektera ovanstående. ;)
Så bara 10 år istället för 20, det är en klar förbättring i prognosen! ;)

[Fredrik]

Fredrik när du kikar på statistik, så kolla hur det ser ut när det är andra-tredje ungen som är liten. Visst bör det finnas en viss korrelation eftersom ju längre tid som har gått, desto fler skilsmässor blir det och andra ungen kommer ofta efter första ungen per definition. (jeeez, ni fattar vad jag menar va?)Ärligt talat så har jag försökt hitta statisk över det här men inte lyckats. Kanske inte har sökt 100% helhjärtat men jag försökte iaf :o

Men attans. Nä. Ska inte ge mig så lätt. Nånstans därute finns infon jag letar efter. Ska hitta den! Enter tjurskallighetsmode :D

/Fredrik