Vet inte om hon älskar mig längre, hormoner?

[Kiiim]

Hej.

Flickvännen min är på smällen och har avverkat ungefär 3 månader av graviditeten. Hormonerna märks för hon blir otroligt lätt irriterad och arg över småsaker.

Den senaste tiden känner jag mig utfryst och bortglömd utav henne :(
Minns inte när jag senast fick en kram eller puss av henne och hon har sagt att hon inte riktigt vet hur hon känner just nu, om hon fortfarande älskar mig eller inte..

Jag älskar henne otroligt mycket och vågar inte ens tänka tanken att det är något annat än hormoner som spökar hos henne, men jag mår otroligt dåligt när vi väntar vårt första barn, bor under samma tak, men har knappt något 'riktig' kontakt med varandra :( Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till snart.. ska jag behöva stå ut med dehär tills barnet är kommet och hennes hjärna vänder sig rätt igen?

Kan det vara hormonerna som spökar till det?

[vinter02]

Hej! Välkommen hit, och framförallt grattis till det kommande barnet!

Utan att vara någon kännare på ämnet så skulle jag säga att det antagligen är hormonerna som spökar! Det händer ju ganska mycket i din flickväns kropp just nu, och det är möjligt att hon själv är ganska skrämd över vad som händer!

Nåt jättebra tips har jag nog inte. Antingen försöker du prata med henne under sansade former, eller så väntar du helt enkelt bara ett tag och ser om det blir bättre. Man får nog acceptera att det blir lite mindre av mys/kram/puss/sex-biten när man väntar barn, tänk på det som komma skall istället :)

[martinl]

Hej Kiim har samma situation med min flickvän har inte prata med henne på över en månad hon vill bara vara lämnad i fred, det är inte mycket man kan göra en bara vänta ut och hopas att det går över och man kan hitta till varandra igen. I början mode jag jätte dåligt men efter par veckor blev det bättre.

Ffråga

Bor ni ihop?

Har du någon du kan prata med och ventilera?

[Kiiim]

Är just det som jag tycker gör det så jobbigt, att man inte kan göra mer än att vänta och hoppas att det går över. Hon säger att hon själv inte vet hur hon ska tolka känslorna, om det är pga hormoner eller om hon verkligen "känner som hon känner".
Det är ju svårt att säga emot ens känslor om man säger så..

Vi bor ihop och ja jag har någon jag kan prata med om saken.. visst känns det bättre efter att man pratat om det, men man blir ju lika ledsen sen när man går och lägger sig på varsin ände av sängen när man ska sova :(

Man är ju rädd för att ens egna känslor för henne ska förtvina och att man inte ska orka stå ut det halvår som är kvar av graviditeten.. :S

[Tobbe]

Jag märkte av min sambos hormonanstormning som mest just runt månad tre-fyra. Nu i månad sex märker jag knappt något alls längre.

Så om det är hormonerna som spökar, och det får vi väl hoppas att det är, så finns det stort hopp om att det snart kommer bli bättre igen.

[martinl]

Ja det är bara hålla ut Kiiim förstår hur du känner dig jag går genom samma sak det ända som skiljer oss är att jag inte bor ihop med min tjej.
Se det lite positivt på att hon har inte släng ut dig

Det är bara vänta ut henne.

Jag hopas det ordnar sig för dig

[frefe]

Jag kan inte annat än hålla med, känn lugnet, även om det är svårt. Jag har varit tillsammans med min tjej i 13år, känner inte igen henne alls nu. Jag vet ju vad det beror på och vi är trygga med varandra så jag har inte reflekterat så mycket över det förut, men klart, hade vi varit nya i förhållandet hade jag också varit nervös!

Ha det bäst!

[Daniel]

Det låter som ni har det jäkligt tufft. :(

Plötsligt verkar en blivande mamma med illamående inte lika farligt...

Hoppas det löser sig!

[blivandpappa]

Hej.

det är nog hormonerna som spökar. det kan ha mycket med hur du visar ditt intresse till att ni ska ha barn.
Hon kanske känner sig ful under tiden hennes kropp utvecklas, så beröm henne och säg vad du känner för henne. Fråga lite försiktigt om hur hon känner sig och mår.

hade samma sak med min ett tag men det löste sig.

hoppas det löser sig för dig med

[CFHfreddan]

Hej. Jag är ny här och det verkar som att det är fler än mej som har problem med sina respektive. Just nu har hon gått iväg ut för att hon "inte vill ha med mej att göra" . Att hon är sjukskriven på grund av depression gör ju inte saken bättre. Det har varit mycket för henne ett tag, påfrestande arbete, hennes farfar dog, hennes mamma har bröstcancer, och så fick hon en kraftig blödning för 3 veckor sedan som ändå har löst sej bra och barnet mår bra men det blev helt enkelt för mycket för henne. Just nu sitter jag och hoppas på att en kurator ska ringa innan hon kommer hem igen för jag vill inte att hon ska veta att jag pratat med en sån, det är något som hon skulle ta illa upp för i det sinnestillståndet hon är i just nu. Hon går i terapisamtal för detta och som det verkar så kommer hon att börja ta medicin för depressionen igen någor som hon slutade med inför graviditeten men som hennes läkare nu säger att det inte är någon fara att ta igen med tanke på vårat barn. Vi är nu i vecka 23 och jag hoppas verkligen att allt löser sej till det bästa för hon är egentligen en fantastisk tjej!

[Kiiim]

Har gått ett par veckor nu.. men kan väl inte påstå att något är bättre :(

Hon kör en hel del med mig (känner mig som en slav ibland) och tyvärr är jag väl för artig/snäll för mitt eget bästa så jag säger inte ifrån..
Får elaka kommentarer ifrån henne dagligen som gör väldigt ont att höra.. å det känns som att hon inte ens själv VILL få vårat förhållande att fungera igen..

Har tagit så mycket skit från henne, och det beror nog inte på hormoner heller för hennes bekanta säger att hon har varit så mot tidigare pojkvänner med..

Vet inte hur mycket längre jag orkar försöka hålla ut för jag blir mer och mer deprimerad för varje dag som går.. Känns ibland som att hon bara motarbetar mig, och VILL få mig att bli arg på henne så jag lämnar henne.. och börjar nästan fundera på om det är dags för det.. :(:(

Hon har även varit otrogen (inte 'mycket' hände, men tillräckligt..) en gång den senaste månaden.. ännu en sak som får mig att må ännu sämre :(


Jag känner mig som världens snällaste kille ibland.. jag stökar inte till och bråkar å har mig, jag hjälper folk som frågar om hjälp.. jag håller upp dörren för gamlingar och allt sånt som hör till... har så mycket kärlek att ge... och så blir allt såhär.. känns så himla orättvist :(

[Biodlarpatrik]

Fy fan, det låter verkligen tufft. Hur går det för er nu?

Kan väl säga att jag går igenom liknande tendenser men inte alls lika mycket. Vi säger att vi älskar varandra och det gör vi verkligen men det kan bli mycket grinigt, klagande och framförallt så går hon runt och säger hela tiden hur tjock hon har blivit och hur ful hon är. Aldrig roligt att lyssna på då jag tycker hon är det vackraste som går på denna jord och tjock, det blir man ju när man är på smällen.

Nå, åter till ämnet. Något som jag har fått som övergripande bild är att det är bara att svälja sin stolthet under denna tiden och stå ut. Det är mycket man kan bli och blir utsatt för men försök att inte ta det personligt, även fast jag förstår att det är svårt att undvika påverkan.
När det gäller otroheten så vet jag ju inte exakt vad som hände, upp till ett par att avgöra vad som är otrohet, och om fallet var så för er så är det ju absolut inte acceptabelt, gravid eller inte!

[xool]

Tja Kiiim och alla andra här på pappforum :)

Är ny här och är blivande pappa, hon är i vecka 21 och det är skit kul, dock inte alltid :p
Vill säga först att du har lagt upp en jäkligt bra tråd, synd att du inte slängde upp den för två månader sen, då hade jag sluppit en hel del tjafs och bråk! :p

Jag vet precis hur du har det och hur du känner dig!
Men en sak har jag lärt mig är att du ska visa för henne att du älskar henne och att du finns där för henne (jag vet att ibland är det svårt, men svälj stoltheten), tänk på att hon behöver dig och ditt stöd som allra mest nu, ditt engemang, ja hela dig behöver hon!

Visst vissa dagar kan man känna sig som en slav, men hennes behov går före dina just nu, så är det! Gudskull hon bär på ditt barn, mår illa, kräks, hormonella rubbningar, går upp i vikt, känner sig allmänt hemsk, huden förändras, en mage i vägen när hon ska ta av sig sina fina stövlar, benen svullnar efter en dag på jobbet..!

Avlasta henne genom att laga mat, städa, diska, massera hennes axlar- nacke-vader, smörj in hennes mage i mandelolja, prata me magen, visa att hon är ditt allt, ge henne space och egen-tid, skäm bort henne, hon är bäst i hela världen...

Ett tips, läs boken "Värsta pappan" av ronny olovsson..
Den hjälpte mig så otroligt mycke och jag fick en helt annan syn på min sambos graviditet.. då sluta jag tycka synd om mig själv att jag inte fick mina kramar, pussar, sexet, bekräftelsen som jag fått innan..

Tro mig hon kommer uppskatta dig mer för dem små sakerna du gör och ligg inte på ena sidan av sängen och tjura, säg att du älskar henne istället och pussa henne! (Trots att du kanske får ett grymt tillbaka, men dagen efter så har hon uppskattat det).

Om det blir för jobbigt så kan du ta upp det i en "öppen disskution" utan att låta anklagande, berätta hur det känns för dig och be henne att lyssna på dig!

-Hang in there buddy, allt kommer att bli bra! du kommer att få sex igen snart ;)

[Notary]

Hej!
Min tjej flyttade upp från en annan stad när vi blev blixtförälskade för ganska exakt 3 månader sedan.
Vi planerade för ett långt liv tillsammans, delade massor av värderingar och kultur och det flöt på otroligt bra.

Vi blev gravida snabbt, hon är i 12 månaden nu. Efter vårt senaste besök hos hos barnmorksan, åkte hon till sina föräldrar.
Hon har knappt hört av sig, vi har pratat på tel 3 ggr och igår skrev hon i ett meddelande att hon inte älskar mig och att vi får se hur vi ska göra med allt.

Jag har med all säkerhet inte betett mig felfritt i detta (blev mycket chockad när jag märkte att hon inte verkade tycka om mig längre, inte ville sova i samma säng, inte tittade på mig när vi pratade osv).
Samtidigt känner jag att jag inte har förändrats utan lunkat på i samma takt och senaste tiden inte ens varit i hennes närhet.

Jag är livrädd för att hon inte ska vilja allt det vi pratade om i början med en gemensam familj och ett liv tillsammans.

Har läst om massor med liknande fall på nätet, men är helt villrådig.
Vad kan/bör jag göra och finns det någon chans att påverka detta i en bra riktning?

Skulle vara FANTASTISKT att höra från någon som gått igenom detta eller grövre, som kan berätta hur det blev sen. Tveka inte att skriva!