Egna intressen

[Jackson]

Jag är gift sedan 10år, har två underbara barn och lever ett ganska "vanligt" svensson liv. Jag har ett mycket stort intresse i musik, och spela elgitarr. Problemet är, varför ska sina egna intressen alltid komma i sista hand, varför ska dessa motarbetas? Om man vet att någon älskar o göra något, varför ser man inte till att denna person för göra detta oftare? Detta borde ju resultera i att man blir en gladare männikska, vilket alla i familjen har nytta av?
Är det fler som har fruar som motarberbetar era intressen?

Mvh
Jackson

[bikerdaddy]

Ja,jag känner igen det där.Mitt stora intresse är motorcyklar och när jag brukade åka till garaget för att fixa eller putsa på motorcykeln så dröjde det inte mer än 30-60 min tlls frun ringer och frågar om man är färdig och man skall komma hem.Man har ju knappt börjat.Kvinnor verkar inte proritera mannens intressen särskilt högt,deras intressen kommer alltid i första hand.
Det är min erfarenhet.

[Jackson]

Precis så är det! Min fru ringer o skickar SMS nästan hela tiden jag är borta. Jag åker ifrån jobbet så fort jag kan varje dag, men hon kan sitta kvar o "kallsnacka" med arbetskamrater en bra stund efter arbetstid..
Jag har också en hel del erfarenhet av att mecka i garaget, då jag gillar bilar och motorer, och det är så man får "boka tid" hos frugan för att få tillstånd. Men att byta däck på hennes bil, är som regel inga problem. Frågan är hur man tacklar sånt här. Jag vill verkligen, någon gång i veckan, få lira gitarr med mina andra musikintresserade kompisar.
Och varje gång känner man sig "kriminell" som tänker på sig själv en stund..

[Fredrik]

Vet vad du menar. Det där är något som min sambo och jag har snackat väldigt mycket om och tack vare det så har ett gemensamt beslut om "egen tid" vuxit fram.

Vi resonerar som så att för att vara lycklig som individ så är det många faktorer som spelar in och däribland känslan av att få rå om sig själv och bestämma över sin egna tid och intressen. Därför "tillåter" vi varandra ett par timmars egen tid varje vecka., Är ju inte så att vi sitter och räknar timmar och minuter men det brukar gå på ett ut, så att säga.

Kan det vara så Jackson, att din fru saknar ett sådant specialintresse som du har, dvs musiken? Kan det vara därför som misstycker till att du är iväg och gör din egen grej? Hursom, det känns som att ni verkligen måste snacka om det där. Bara för att man är i ett förhållande så betyder ju inte det att man sitter ihop vid höften. Man måste ge varandra tid att andas och känna att man har sin partners acceptans till det, annars är nog risken stor att man känner sig "strypt".

Fan, känner att jag inte riktigt fick till den här men andemeningen kanske gick fram.

[Daniel]

Tror det kan variera en hel del beroende på omständigheterna, när det är tufft och mycket att göra på hemma fronten så är det alltid tufft för den som blir "lämnad" för att ta hand om hemmet.

Mitt fritidsintresse är mest nördiga datorgrejor så jag är hemma mest framför datorn, men när min fru är lite mer social och går på bio och träffar kompisar så kan jag ibland upplever jag det tufft att vara med vår dotter själv just för att hon kräver 110% av ens uppmärksamhet.

Och ja, ibland brukar jag mass-smsa "Kom hem NUUU!", "Jag orkar inte leka mer!" :)

[carlesox]

Det här är viktiga grejer.
Jag och frugan har ju efter några års trevanden och diskuteranden kommit fram till att vi har "varsin dag". Jag har t ex torsdagar, då stannar jag på jobbet hur länge jag vill, sedan gör jag vad jag vill, och det kan vara träna, bowla, ta en öl med en kompis, sitta på biblioteket eller vad som helst. Jaghar ingen tid att passa och tiden är min... känn på ordet, MIN... ah, underbart. Måndagkvällar gör hon vad hon vill.

Självklart får man ibland ändra planeringen pga föräldramöte, sjukdom eller nåt annat.

Funkar skitbra och vi är jättenöjda. Man behöver få rå om sig själv lite ibland.

[Morbos]

Jag har väldigt mycket intresse nu och än så länge så gör jag det jag vill oftast när jag vill för det är mina intressen och hon delar inte samma. inte mitt fel om inte hon gillar det jag gör.
Sen hur det blir när bebisen kommer i slutet av november vet jag inte men jag ska försöka ha mina intressen kvar om det går. Mina intressen är att träna parkour, thaiboxning och sitta vid datorn och se serier. Bebisen sover rätt mycket som liten och då kan man ju faktiskt se serier samtidigt som bebis sover tycker jag.

Alla behöver nått som gör dom glada. När tjejen har sin tjejkväll hör jag inte av mig alls och frågar hur hon har det och så ska det va, det är hennes stund och jag ska kunna ha min utan att det kommer sms, Vad gör du, när kommer du hem med mera. Har hänt och då har jag sagt att när jag e med grabbarna är jag med dom och då vill jag inte hon hör av sig eller ringer och stör för hon har tråkigt.

Man ska inte ge upp sina intressen/drömmar för att man skaffar en tjej elle barn. Visst man kan draut på det men det ska fortfarande vara kvar tycker jag. Min dröm är att åka till Japan och det har jag haft innan jag träffa tjejen. Och ska försöka åka nästa sommar och hon får inte följa med. Min drömresa jag pker själv. Annars blir det att hon håller en tillbaka och man kan inte göra det man vill med mera.
Och hon vet om det och accepterar det.

Så kortfattat :-) Gör det du tycker om och om det inte finns tid till det så gör tid till det.

[tranquillo]

Tycker nog inte det låter helt friskt om jag ska vara ärlig...

Självklart ska man få ha sina intressen, men man måste samtidigt inse ett par saker... Man kan inte bygga en familj runt sig själv, det handlar till viss del att ge upp bitar av sig själv till fördel för relationen. Försöker man hålla sig intakt rakt igenom så kommer det inte bli någon familj utan individer som bor i samma hus. Inget är gratis här i livet och det gäller även familjen, relationer, kärlek, vänskap osv...

Tycker det verkar som att du inte riktigt är redo för att starta familj...

[Morbos]

Ne jag e redo men vad jag menar är nu innan bebis kommer. Sen när den kommer vet jag att jag kommer ha mindre tid det mina intressen. Sen blir klart familjen i första hand. Men vissa saker måste man få göra ändå.

[Fredrik]

Måste bara fråga, hur fan tränar man parkour i Varberg? Så jäkla flack som vår stad är :D

[Morbos]

Måste bara fråga, hur fan tränar man parkour i Varberg? Så jäkla flack som vår stad är :D

Hehe bra sätt att byta samtalsämne =) Tro det eller ej men det finns en del riktigt bra ställen i varberg som man kan göra olika tekniker på.
Det gäller att öppna ögonen och se allt ur ett annat perspektiv.
Men visst det funker helt ok i varberg.

[tranquillo]

Ne jag e redo men vad jag menar är nu innan bebis kommer. Sen när den kommer vet jag att jag kommer ha mindre tid det mina intressen. Sen blir klart familjen i första hand. Men vissa saker måste man få göra ändå.

Skönt att höra :)

[carlesox]

Tycker nog inte det låter helt friskt om jag ska vara ärlig...

Självklart ska man få ha sina intressen, men man måste samtidigt inse ett par saker... Man kan inte bygga en familj runt sig själv, det handlar till viss del att ge upp bitar av sig själv till fördel för relationen. Försöker man hålla sig intakt rakt igenom så kommer det inte bli någon familj utan individer som bor i samma hus. Inget är gratis här i livet och det gäller även familjen, relationer, kärlek, vänskap osv...

Håller helt med dig tranqillo. Igen :-)

[Jackson]

Tack för alla era tankar.
Jag har länge satt mig själv längst ner på listan, allt annat går helt enkelt före. Mina intressen och viljor för vänta, inte så viktigt. Min fru har varit duktig på att förstärka detta genom att så fort jag säger att jag vill göra något, snabbt hitta på olika saker som måste göras innan, som är "mer" viktiga (i hennes ögon). Det slutar ofta att man får ändra sina planer..
Detta har pågått länge, så idag mår man nästan dåligt när man "tänker på sig själv" eller gör något som bara jag vill, pga skuldkänslor o annat växer sig starka och menar att jag är en "egoist"...
Detta är något jag måste jobba hårt med.

[carlesox]

Ja, det är bra att jobba på, fast det är ju inte det lättaste med förändring, när man har skapat vanor och beteenden, både du och frun.

Kanske nyckeln för dig här är, att ni är överens om värdet av egen tid. Om ni är det handlar ju arbetet om att få till den tiden. Om ni pratar om egen tid, tycker din fru också att det är viktigt i en relation att man får egen tid ?

Min läkare säger till mig att man måste armbåga sig till eget utrymme, egen tid, för det är jätteviktigt för sin egen hälsa.

Om man är överens om att egen tid är viktigt, så är mitt lilla tips att man bestämmer en stadig tid eller dag i veckan. Om inte jag och frun hade det, skulle det aldrig bli av, det är ju så mycket man måste göra jämt... Jag har som sagt torsdagar, eh det är ju idag förresten... Då är det normala och vanliga att jag inte kommer hem förrän senare, om vi inte överenskommer annat är det så. Om jag däremot inte tar mig en egen kväll, då talar vi om det, alltså då är det det avvikande.

Frun sa en dag (lite förebrående faktiskt) att jag ju alltid "tar ut" mina torsdagar medan hon ofta inte gör ngt särskilt med sina måndagar. Då sa jag att "-ja, jag är duktigare än du på att använda min dag i veckan, du borde vara mer noga med att göra något av din dag." Ibland tror jag nästan hon blir lite avundsjuk för att jag "så lätt" tar för mig, medan hon alldeles för lätt hittar anledningar till att vara hemma som vanligt även måndagar. Jag har mycket lättare att koppla bort familjen och bara tänka på mig själv en kväll än vad hon har.

Kanske jag låter kall och enslig, men vår modell har vi kommit fram till efter 17 års äktenskap (eller vad det är), och familjen kommer i första hand, absolut. Men utan min egen tid skulle jag krascha, det vet jag.

[Daniel]

Håller med till 100% i det tranquillo skrev! :)

så idag mår man nästan dåligt när man "tänker på sig själv" eller gör något som bara jag vill, pga skuldkänslor o annat växer sig starka och menar att jag är en "egoist"...
Detta är något jag måste jobba hårt med.
Men det som du beskriver verkar inte vara riktigt samma sak, spontant så känns det som att det kan bottna i något annat som tar sig i uttryck på det här sättet.

Har du pratat med din fru om hur du upplever det hela?

[Jackson]

Jag o min fru har många gånger "fastnat" i diskussioner om egen tid. Hon har ingen hobby eller nåt annat hon känner hon vill pyssla med någon gång i veckan. Hon menar att "det finns ingen tid till det. Vi har familj och hemsysslor att tänka på...". Den uppfattningen delar inte jag. Ibland när vi ser "gubbar" som t.ex tränar fotboll på eftermiddagen så kan jag ge som exempel, att "huuur i hela friden kan dessa gubbar ha barn o familj? - Har dem tid med det?" Varför skulle inte jag kunna få lira en gång i veckan då?
Om jag fick en lista med saker att göra, av min fru, så om jag lyckades göra allt, så skulle hon ändå inte säga "ok, gå o spela nu!" utan hon skulle ge mig en lista till!
Hon kan inte få in i huvudet att om jag får lite egen tid så blir jag en gladare människa. Detta kommer ju hon märka o ha "nytta" av också.
Jag påpekar ofta att hon borde gå ut med kompisar (hon har inte så många tyvärr, kanske av samma anledning) men hon tycker sig inte ha tid, lust eller ork till det. Hon säger att hon inte gift sig för att gå ut med kompisar; hon vill göra det med mig!
Jag kommer succesivt att planera mer egen tid, så där nån gång i veckan, några timmar, jag känner att jag måste det, helt enkelt!

[tranquillo]

Det där "familjepusslet" är verkligen skitjobbigt. Och om man inte anstränger sig lite så kommer alla "måsten" att ta över. Om man tar vårt hem och städning tillexempel, vi är riiiiktigt lata när det gäller städning. Detta innebär att vi ofta mår dåligt över hur stökigt det är och allt som vi borde göra, när vi städar så tar det oftast lång tid och det blir inte riktigt klart osv. riktigt ineffektivt. När vi har våra lite mer positiva perioder, t.ex. efter en ordentlig storstädning (typ efter besök från släkt eller nåt) är det hyffast välstädat i grunden, vilket betyder att vi mår bättre eftersom det är rent o snyggt, vi har inte en massa "måsten" som hänger över oss och om vi bara plockar undan den där kaffekoppen och drar en sväng med damsugaren ibland så håller det sig rent, snyggt och lätthanterat.

Samma sak gäller nog för många "måsten". organisera lite och gör det man ska göra ordenligt. Gäller även "egen tid" tror jag. syftet med egen tid ska vara att man kan koppla av och få tid för sig själv, om det skulle bli en halvtimme ensam med skuldkännslor och stress över att "nu sitter hon och blir sur"-tankar så är det bara slöseri med tid. Gör det ordentligt.
Det innebär också att ni måste vara överrens om den egna tiden, annars kommer den egna tiden bara innebära konflikter, och det kommer troligtvis äta upp den positiva effekten av den egna tiden...

[Jackson]

Ja, Tranquillo det låter mycket klokt det du skriver, och detta med att skuldkänslorna tar över om man är så "ful" som man tar sig lite egen tid, det förstår hela glädjen med att ha den egna tiden, det är precis så jag känner. Om jag nu är borta hemifrån för att ha lite egen tid, så tänker jag hela tiden på vad följderna kan bli. Barnen bråkar, frugan är arg och hinner inte med "hemsysslorna" pga att jag inte är hemma o hjälper till med barnen, om inte hon hinner med hemmet så blir hon stressad och mycket arg... tankarna kring "följderna" tar över helt enkelt. Svårt att koppla bort.

[henke83]

Egen erfarenhet... levde i 4 år med en kvinna, varav ca 3 år med våra barn. Under dessa 3 år förlorade jag nästan alla mina vänner, alla intressen, och i princip mig själv. Hon kunde lätt ta ut tid på kvällarna (när jag kom hem efter kanske 11 timmar på jobbet) eller helgerna (efter jag jobbat 4-12 på lördagen (=ekonomisk kris)). Till slut gick vi isär för hon ansåg inte att hon hade den frihet hon behövde, och jag var så tråkig för jag orkade aldrig hitta på något osv... Hur som helst, 1½ år senare har jag väl reparerat mig själv och insett hur viktigt det är med egen tid. Utnyttjar varannan (barnledig) helg till max och ser till att kunna träna iaf 1-2 ggr i veckan med hjälp av min mormor/far som barnvakt. Men jag hade varit totalt kraschad om jag fortsatt som det var innan, var nog ute högst 3 ggr de 3 åren. Och sällan att det var utan dåligt samvete. Är vi män lika dåliga på att ge utrymme som det låter att kvinnor är från den här tråden?? Hoppas inte det... Jag försökte iaf.

[Daniel]

henke83 det där verkade klart skadligt för dig och är väl det man vill undvika, med tanke på din extrema arbetsbelastning under perioden så var nog kombinationen er relation och ditt jobb klart obra.

Generellt så tror jag inte att det handlar om att män eller kvinnor är sämre på att ge/ta egen tid, väldigt ofta handlar det om att man känner någon typ av orättvisa eller obalans i tiden den ene lägger ner i det gemensamma som tar uttryck i att man känner att man inte får den andel egen tid man vill ha.

Min erfarenhet är att det oftast löser det sig när man tar upp det och pratar om det, men det gäller att man inte gör det i just det skedet man känner att man ite känner sig sur och bitter över att man inte har egen tid, det brukar sällan vara ett bra läge att börja diskutera i. :(

[tranquillo]

påminner mig om två kloka citat. ett från sagan om de två tornen och ett ifrån Jesper Juul.

"It takes a long time to say anything in Old Entish.. And we do not say anything in it, unless it is worth taking a long time to say"

det andra kommer jag faktiskt inte på exakt nu, utan fastnar bara i citatet ovan när jag försöker, och hittar inte i boken heller, men det var nåt med att man ska respektera sin egen åsikt. Min åsikt förtjänar att framföras på ett sakligt sätt. Något i stil med att Om det inte är värt att vänta tills man är lugn och sansad är det kanske inte värt att säga.

[Malmen]

Vi har aldrig haft de problemen. Hon har alltid kunnat umgås med vänner, gå ut och svira eller spela hockey utan att jag har ifrågasatt det på något vis. Jag har å min sida kunnat gå ut med mina kompisar, följt favoritlaget i hockey och fotboll och t o m kunnat dra iväg på i stort sett hur många bortamatcher som helst utan att hon har gnällt.
Under den tid då hon ammade och var vaken mycket om nätterna fick jag kanske stanna hemma lite oftare, men det är väl en självklarhet att man lyssnar och ser till varandras behov i en relation? Åtminstone borde det vara det.

Vårt problem är snarare att vi inte har haft så mycket tid tillsammans och utan barnen. Tyvärr har vi inte prioriterat det och nu får vi kanske sona för det.

[Daniel]

Vårt problem är snarare att vi inte har haft så mycket tid tillsammans och utan barnen.
Tror det är rätt vanligt, när man är uppe i det så är man så upptagen att få det att fungerar ihop med det praktiska kring barnen.

I går hade jag och min fru det en av dom första kvällarna som ett par utan barn på riktigt länge, vi var på middag hos en kompis vilket var riktigt trevligt, även om vi mest pratade om vår dotter under kvällen. :)

Snart kommer barn nummer 2 så det lär ju bli färre såna tillfällen ett tag framåt, men med tanke på att man kommer ha fullt upp med två så kanske man inte kommer sakna de så mycket. :)

[Jackson]

Egen erfarenhet... levde i 4 år med en kvinna, varav ca 3 år med våra barn. Under dessa 3 år förlorade jag nästan alla mina vänner, alla intressen, och i princip mig själv. Hon kunde lätt ta ut tid på kvällarna (när jag kom hem efter kanske 11 timmar på jobbet) eller helgerna (efter jag jobbat 4-12 på lördagen (=ekonomisk kris)). Till slut gick vi isär för hon ansåg inte att hon hade den frihet hon behövde, och jag var så tråkig för jag orkade aldrig hitta på något osv... Hur som helst, 1½ år senare har jag väl reparerat mig själv och insett hur viktigt det är med egen tid. Utnyttjar varannan (barnledig) helg till max och ser till att kunna träna iaf 1-2 ggr i veckan med hjälp av min mormor/far som barnvakt. Men jag hade varit totalt kraschad om jag fortsatt som det var innan, var nog ute högst 3 ggr de 3 åren. Och sällan att det var utan dåligt samvete. Är vi män lika dåliga på att ge utrymme som det låter att kvinnor är från den här tråden?? Hoppas inte det... Jag försökte iaf.

Henke83, tycker det du skriver är väldigt intressant för jag känner igen mig i detta. Jag jobbar också väldigt mycket, och är därför ofta helt slut på kvällarna. Orkar heller därför inte hitta på så mycket och blir *tråkig*.
Lider av fruktansvärt dåligt samvete och skuldkänslor så fort det ska till "något eget" som inte ger något till någon annan i familjen. Mitt inre tycker det är helt förbjudet att ge något till mig själv. Jag vill komma ur detta, men lyckas inte. Detta är riktigt jobbigt. Jag förstår att om jag inte tänker på mig själv, så kraschar jag till slut, detta kommer ju givetvis gå ut över mina älskade barn, men på något sätt går det inte "fram" i skallen på mig.